det ligger onekligen en sanning bakom det ordspråket..  och det är väl därför det blivit ett ordspråk av det.. filosofisk fundering så här på fredagskvällen.

det är ju sällan allt bara flyter, sällan allt bara är bra, sällan man inte har några som helst bekymmer. om jag tänker efter så minns jag några få isolerade perioder i mitt liv då allt bara varit ljusblått(eller rosa om ni vill..) och liksom bara .. funkat! 

Som helt liten, kanske upp till 8-9års ålder, sen var det där kring 19-20, då hade jag ett himla flyt, några månader kring 25-26år, sen dog min mamma, de va jobbigt, men några år senare var det väldigt bra också, sen blev min pappa sjuk, sen dog min frus pappa, därefter var det någon toppenperiod å sen lite jobbigt igen.

För två år sen dog min pappa. Det var nog - ditills - det värsta jag varit med om. Det spelade ingen roll hur vuxen jag var, att jag hade egen familj osv - det var en fruktansvärd sorg och saknad. Sedan började dotterns ätstörningar uppträda och det som då började var ju ännu värre.

Oro och ångest, sjukvård och matscheman - samtidigt som livet i övrigt skulle fortsätta som vanligt.

Så hamnade andra dottern i trubbel - kompis och skol-relaterat trubbel, på ett sätt jag heller aldrig kunnat tänka mig. Mobbing.

Inte med min dotter som utsatt, nej det var hon som var anklagad för att vara den ledande mobbaren. Samtal ..eller vad man nu ska kalla det.. med andra föräldrar, samtal med rektor och lärare..

Under samma tid händer det saker på mitt jobb. Mitt lite tjusiga jobb där jag varit så framgångsrik fick förändrade förutsättningar, till en början verkade det väldigt lovande men har successivt förvandlats till en veritabel mardröm. Känns nu som att varje dag kämpar jag för mitt (yrkes-)liv och försörjning.

Pengar - längesen det var ett problem för oss men blev det helt plötsligt. Som en konsekvens av att barnen kostar alltmer, och att det faktiskt kostar mer att ha en anorexia-drabbad dotter(det man sparar på att hon äter mindre går istället åt till resor till sjukhus och att köpa näringsdrycker - med råge), samt några j-t dumma investeringar av undertecknad.. detta sammantaget har gjort att det är knapert för tillfället.. 

 Inget är någonsin enkelt, perioderna av "flow" då allt flyter och funkar är inte varken särskilt många eller långa.

Vad jag var ute efter egentligen med alla dessa ord.. var att jag önskade att det  enda problem som fanns "bara" var anorexian och att jag och min fru kunde lägga all tid och all kraft på den och dottern. Nu blir det aldrig 100% .

jag har inte tänkt att säga dom där sakerna jag skrev i förra inlägget. Det var precis det som var grejen med inlägget - saker jag känner och saker jag skulle vilja säga - men naturligtvis inte säger.

Förlåt om jag var otydlig.

Det här har jag tänkt på länge. Så mycket man känner, så mycket man ibland har lust att säga, ibland tom att skrika !

 Men som man inte får, inte ska och inte gör. Säger till henne alltså.

Som t.ex

Vad glad jag är att farfar inte behövde uppleva det här.

eller

Jag har inte satt dig till världen och slitit mig halvt fördärvad för att du sedan ska förstöra ditt liv .

eller

Lägg av nu med alla dom här dumheterna. Sluta bära dig åt som ett j-a psykfall.

Uppmuntra, vara tydlig, inte skuldbelägga.. ett enda litet ord kan ödelägga en hel dag, en hel helg. Väga varje ord på guldvåg.

Gör jag rätt ? Ständiga frågan.

jag luftade ju mina tankar, onda aningar, kanske en irritation och helt säkert frustration över min fru, kvinnan, mamman, i tidigare inlägg.

Vilket gav upphov till en del kommentarer och försök till svar och förklaringar från mig.

Å jag känner att det är dax för Mammans upprättelse.

För hon är världens bästa mamma !

Hon har en betydligt större del än jag i att barnen är hela och rena, alltid koll på läxor, träningar, danslektioner osv. Hon har alltid varit väldigt fysisk med barnen, kramar och pussar och barnens kompisar har alltid tyckt om henne, en del tom väldigt väldigt mycket.

Det var hon som tog första kontakten med sjukvården angående vår känsla att dottern inte var frisk. Hade det varit upp till mig hade det tagit mycket längre tid - det kan jag villigt erkänna.

Det är hon, mamman, min fru, som haft de alla kontakter med capio, bup, skolan osv om inte vi båda varit med. Det är hon som tagit ledigt från jobbet, skjutsat än hit, än dit med dottern.

Hon har tidvis mått fruktansvärt dåligt, anklagat sig själv, kännt sig otillräcklig och värdelös (hennes egna ord).

Det är hon som tagit de flesta samtalen och dusterna med dottern.

Just nu är det jag som har den funktionen men det är inte konstigare än att energin är inte alltid 100%. Ibland är vi båda lika starka, länge har det varit hon som varit starkast, just nu är det jag. Och jag är oändligt tacksam att vi varit två i det här.

prövade en ny lunchrätt idag. nåt hon aldrig ätit och jag var beredd på tjafs - men icke !

nästan liiite mysko...

men otroligt skönt.

Anorexiapappan nr 2 ; håller med dig - att ett normalt matintag först kan infinna sig nrä en sund inställning till kropp och själ finns.

Glad för er skull att din dotter bestämt sig, att hon vill tillbaka till livet som du skriver.

så Peppe - tack för alla vackra ord även om jag tycker att du verkar minst lika engagerad själv ! Jag tror på dig också.

fick så många kommentarer och frågor på förra inlägget "jag har en plan" att det verkar vettigare att försöka svara så här.

X ; vi brukar äta tillsammans men lunch på helgerna brukar vi egentligen inte äta. sover länge och olika länge, den som är hungrig tar nåt under dagen. nån tar en macka, nån en frukt, nån ingenting. och ibland äter alla eller flera av oss en lunch. Men - dottern som inte kan ta nåt bara för att hon är hungrig behöver en organiserad lunch. Det är en av de saker vi varit dåliga på att hålla diciplinen kring. Och som ingår i min plan att vi ska bli bättre på.

Anorexiamamman ; jag tror att det är när drivkraften för att bli frisk är just en önskan att bli frisk...som man kan bli frisk. Därför är jag lite rädd att använda resor, mobiltelefoner, pengar... som mål. Gränsen för att det blir belöningar är hårfin. Vad gör ni med utlandsresan om hon inte klarar sitt mål ? Ställer ni verkligen in den ?

Nej jag har inte tagit upp min frus livsstil med behandlarna. Äta gräddsås ? Nej du det gör hon inte överhuvudtaget.

Rebecca; tack för uppmuntran !

Antigone; tack du oxå för uppmuntran, skulle kunna säga mycket om det där med utseendefixering. Och ditt hängbröst-inlägg på din blogg skulle jag vilja ge guldmedalj eller nåt ! och hamra in i min frus huvud...

Tepåsen - du skriver så otroligt klokt att jag undrar om du verkligen bara är 16år ?! Tack för din kommentar och jag håller med dig till fullo, att målet måste vara något hon vinner på lång sikt, inte något hon ska stressa för och "bli klar" - otroligt bra formulerat.

Anorexiapappa nr 2 ; DU får ett svar i ett alldeles eget inlägg när jag är klar med det här !

ia ; om obehindrat intag av gräddsås är lika med en sund inställning till mat ?

nej kanske inte, men Anorexiamammans fråga var KAN din fru osv .. ? Det är själva poängen - kan hon men väljer att göra det eller inte ? Att kunna välja för att det här vill jag, det här tycker jag om, det här är kul - inte bara styras av vad som är nyttigt, duktigt, vad andra tycker, vad jag tror andra tycker..

inspirerad och något stressad av alla kommentarer och alla andras bloggar jag läst på bestämde jag mig för att nu ska vi ta nya tag. ska prata med frun också men kan ju börja själv !

denna helg inga engagemang av nåt slag = skönt.

gjorde lunch till dottern och det var inget tjafs alls, trots att ingen annan än hon skulle äta.

jag pratade ju med henne förra helgen, har inte skrivit nåt om det men lite lite tror jag hon tog till sig.

nu ska det bli middag och kvällsmål också och det ska i henne.

min plan är att vi ska göra en plan. med en mängd delmål och ett slutmål. ett litet dilemma är att det finns en sak hon vill göra som hon inte får göra om hon inte kan hantera maten själv, dvs äta.

men samtidigt vill jag inte att den där saken ska bli som en belöning, en vinst. det känns som att det blir helt fel om hon tvingar i sig mat för att få göra det där som hon vill göra.. vad händer sen då ?

å så ska jag ju få med mig min kvinna på detta också. å ena sidan är det nog inget problem men å andra sidan kan det vara det.. skulle ta längre tid att förklara än jag har just nu.

tog en promenad med mig själv i förmiddags. tänkte så här.. min fru har ätstörningar.. nåja man skulle också kunna säga att hon är asketisk och extremt väldiciplinerad. och extremt utseendefixerad vilket knappast kan vara särskilt bra i denna situation. dessutom utrustad med en dålig självkänsla. bra självförtroende men dålig självkänsla - förstår ni ?

tänkte på lite andra saker också men hinner inte skriva mer just nu.