ni får ha överseende med mig om jag skriver om saker jag redan skrivit om..

kommer inte riktigt ihåg.

vår dotters anorexia skiljer sig från de flesta andras.

en skillnad är att hon aldrig tränat överdrivet. eller knappt ens alls.

hon har länge, långt innan hon blev sjuk, försökt smita undan gympan i skolan. hon är bollrädd, dålig rytm/takt-känsla och allmänt klen. med andra ord inte särskilt bra på nåt i gympan. dessutom har hon alltid hatat att klä av sig och duscha med andra. det blev säkert inte lättare när ätstörningen klev in i handlingen men fanns där innan och av andra skäl.

men efter att hon fick börja skolan igen har hon inte alls försökt komma undan gympan, hon kom hem överlycklig nångång innan jul för att hon klarat nåt plinthopp eller vaddenuva. hon har också hittat nåt sätt där hon oftast kan komma undan att duscha i skolan, gympan sist = duschar hemma, håltimme efter = springer hem och duschar där (vi bor nära).

så har hon lite fritidsaktiviteter som till viss del inbegriper fysisk aktivitet.

denna fick hon inte hålla på med under det halvår hon gick i behandling.

hon går gärna istället för att få skjuts eller ta bussen. men eftersom hon innan ätstörningen slog till, var extremt lat så är detta mer att betrakta som ett "normalt" beteende. vi har 2,5 minuters promenad till affären, tidigare ville hon ändå att vi skulle skjutsa om hon hade nåt ärende, annars avstod hon.

men hon är aldrig ute och löptränar eller går promenader. vi har en massa träningsutrustning hemma (fruns) men det använder hon aldrig.

detta hjälpte naturligtvis till att bromsa viktraset. när hon undan för undan åt allt mindre hade hon ju tappat mycket mer i vikt om hon också - som så vanligt är, hade kombinerat det med hård träning av nåt slag.

det finns några andra skillnader, får ta de en annan gång.

c ya !

jag skrev ju tidigt nåt om att detta är min sorg, min dotter är sjuk och det blir inte bättre av att andra har det värre.

jag har dessutom lika stor rätt/skyldighet att vara orolig fastän vi "haft tur", att vi reagerade tidigt, att vår dotter aldrig blev så där ultrasmal, att hon aldrig låg med dropp...

nu när hon är färdigbehandlad på capio och vi själva sa upp oss från bup har det ju lunkat på. vi har försökt rycka tag i de måltider som inte helt funkar. vi har försökt prata målsättningar och så med henne.

hon själv tycker ju att det är fine nu. hon är ju klar på capio. hon äter ju.

vikt har aldrig varit en issue för henne. vet inte riktigt vad hon mäter sig på, om det är dom där jeansen, det enda paret.. som är måttstocken?

att kunna äta vad hon vill, när hon vill är ett mål hon inte kan identifiera sig med. att ta om för att hon är mera hungrig eller helt enkelt för att det var gott - det går inte.

men hon håller vikten ! har tom gått upp lite sista tiden. trots att vi/hon inte följt schemat som vi ska till 100% . och då blir det lite svårare..

ett vapen, ett argument faller. undervikts-argumentet.

sedan är ju detta med under- normal- övervikts-begreppen också en fiende. dessa tjejer tenderar att tolka ett bmi precis över strecket från undervikt som normalvikt och att varje decimal däröver är övervikt.

men hursomhelst. när är man frisk ? om hon nu håller sig på rätt sida strecket men ändå har alla dessa tvångstankar (för det måste de ju va ? ) så är hon ju inte frisk. och blir hon nånsin det ?

läser ju faktiskt en massa bloggar med riktiga hjälte-tjejer. såna som har varit mycket sjukare än vår dotter  och som nu äter precis vadsomhelst närsomhelst. En del, många, känner av sjukdomen, tankarna ibland och andra verkar helt vara fria från det. Ni som kommit så långt - ni anar inte hur mycket det betyder att ni bloggar om det och visar på att det faktiskt går att bli frisk.

jag är en hemsk människa.

har av olika orsaker inte kunnat/orkat/haft lust att blogga sista tiden, kommenterat lite här och där men inte hos alla jag borde.

Tack alla ni som ändå läser mig och särskilt ni som kommenterar !

har varit jobbigt.

visst, lite jobbigt med dottern, och min fru har fått några "spel" som jag ser det där hon säger dom mest konstiga saker, t.ex uppmanar min dotter att träna.. VARFÖR DÅ?! hon behöver behålla varenda liten kalori hon lyckas peta i sig. Om hon nu inte tillhör de som tränar som en besatt, eller tränar alls - varför i hela fridens dar ska vi försöka få henne att göra det.

Nåväl - det jag tänkte skriva om och som rubriken syftade på var att jag vid ett par olika tillfällen de senaste dagarna råkat träffa ett par tjejer som går på samma "fritidsaktivitet" som dottern. Och dom är sugrörs-smala och ser helt sjuka ut och jag blir betryckt.. men också glad. Förstår ni hur jävla sjukt det är. Jag blir glad för att jag ser att dom är sämre än min dotter. Jag blir glad för att äntligen var det nåt positivt, det finns dom som är sämre.

Överdriver naturligtvis, är ju inte så att jag ser dessa tjejer med ett hånfullt leende och gottar mig i deras olycka. Men att jag ser nåt positivt i att dom är sämre än min dotter ...stör mig nåt alldeles väldigt.

Och värst av allt är att det bottnar i min egen otillräcklighet.

jo jag har lite erfarenhet från tidigare av anorexia.

men ändå, nu när min egen dotter är en av de drabbade så ser jag dom överallt, hela tiden..

man känner igen det där smala, liksom knotiga. eller den bleka huden, ibland hålögda, händerna.. händerna är väldigt tydliga.

eller så är det nåt i beteendet. saker dom säger, saker dom gör .. som man känner igen.

och det är ingen tröst att det finns fler som är drabbade. ingen tröst alls.

läste idag om nån kvinnlig skådis i USA som tagit självmord, hon var 33 eller nåt sånt. hade lidit av anorexia sedan tonåren... det kändes tungt att läsa och tänka på..

tänk om hon inte blir frisk. tänk om hon ligger här och balanserar på normal till underviktig och inombords mår skit. jag kommer aldrig att kunna slappna av, aldrig vara helt glad och nöjd. kommer alltid att oroa mig. tänk om hon fortsätter må dåligt. tänk om hon tar livet av sig när hon är 33..

ja hörrni.. läs den rubben nåra gånger å fundera...

har läst bland kommentarerna och på era bloggar, har läst va man säger på nåt behandlingshem å va nån expert nån annanstans säger. har tänkt på vad jag själv har tänkt och på mina egna teorier som omkullkastats.

rubriken är en sammanfattning av dessa intryck sammantagna.

att snedvriden kroppsuppfattning å allt möjligt annat inte skulle va nåt annat än en konsekvens av självsvälten har jag liite svårt att ta till mig.

för i så fall infinner sig ju genast frågan - vad var det som startade den där självsvälten, eller det minskade ätandet. och framförallt - vad var det som gjorde att man inte kunde stoppa i tid ?

eller är det som med sprit - en del kan dricka lagom medan andra tappar kontrollen, dricker för mycket och blir beroende ?

själv hade jag ju några i mitt tycke alldeles förträffliga teorier ;

t.ex att det är äldsta barnet i syskonskaran, hon den duktiga ordentliga som drabbas av anorexia. men att döma av omröstningen här på min blogg stämmer inte det ett enda dugg.

en annan teori var just att det är de duktiga, ordentliga tjejerna som känner att de ska svara upp mot någons höga krav och förväntningar, som drabbas. men - som någon mycket riktigt påpekade - alla är olika. det vore fel av mig att identifiera alla tjejer som drabbats som vore de stöpta i samma form.

en tredje teori jag haft är att det är en lyx-sjukdom. nu håller jag i hatten- det här kan säkert uppröra en del.

välbärgade hem där "allt" finns och kraven ofta är höga. inte minst på hur man ska vara och hur man ska se ut. att "du är bra som du är" fattas.

att man inte syns för den man är. att man måste se till att synas ! avvika, utmärka sig - annars finns man inte..

men även här har jag fått rucka lite på min teori, ser ju när jag läser att inte heller bakgrunden är densamma hos alla som drabbas..

fast jag skulle bra gärna vilja se en statistik över andelar av drabbade i förhållande till föräldrars inkomst..

jag har bara genom att skriva själv här och att läsa alla er, bättre förstått vad som ligger bakom min dotters sjukdom. inte helt men bättre. och inte tillräckligt bra för att helt förstå eller veta.

och kanske det inte ens spelar nån roll. nu spelar bara en sak roll och det är att hon blir frisk.. eller bättre.. 

det har hon alltid varit dottern. duktig, ordentlig, vi har alltid fått höra hur väluppfostrade barn vi har (nu börjar jag undra om det är så bra..).

påhittig, kreativ, rik på fantasier, skrivit sagor och berättelser, regisserat kompisar och syskonen i lekar och föreställningar.

reserverad mot främlingar - det är nåt annat än blyg. vet inte om ni förstår hur jag menar.. ?

men bland kända, i släkten, mot lärare, bekanta till familjen, grannar - närmast helt ohämmad.

rolig. och otrolig.

väldigt mån om andra. fixade och köpte presenter och julklappar. blev mer och mer, värre och värre.. vi försökte säga det behövs inte, eller inte så dyra saker, eller inte till den och den. eller att vi har ju redan köpt den här grejen till farfar.. men hon ville ha nåt eget också - vilket jag iofs kan förstå, men det dög ju aldrig med bara nåt litet. Rita en teckning, det kommer farfar att bli jätteglad för! Nej.. 

Och denna present-mani i kombination med beslutsångesten gjorde det hela till en långdragen och smärtsam process.

En otrolig liten tjej som klarar det mesta själv. Nåt som hennes mamma har haft en stor del i. Hon har krävt av barnen att dom själva fixar en del saker, ringer en del samtal, kollar upp vad som gäller osv. Ibland - ofta, har jag tyckt hon varit för hård.. det där kan väl vi fixa åt ungarna, vi kan väl ringa det där samtalet, vi kan väl kolla upp det där. Men jag har ju också sett hur det stärkt dom. Våra ungar är inte så handfallna och bortskämda som många andra är. I synnerhet äldsta dottern. Hon som fick anorexia.

Alla har ju beslutsvånda.. och ibland tom ångest inför stora beslut. Kontrasten mot dottern blir väl kanske större eftersom hennes syster är extremt impulsiv och bara gör.. Och att vi föräldrar båda är lite hetsiga.. vi har aldrig varit särskilt bra på att hantera det där velandet..

Har tagit många år att förstå att det funkar bättre när vi bestämmer åt henne. Men å andra sidan.. det kan vi ju inte göra så länge till.. vi kan ju inte bestämma åt henne när vi inte längre är med i hennes vardag.

Gymnasievalet gick å andra sidan vääldigt bra. Jag förklarade för henne att visst kan jag och mamma säga vad vi tycker (för det ville hon veta) men vi kan inte bestämma åt dig. Det blir bara fel. Och när hon testade på oss vad hon tänkt sig var det bara att köra - jättebra! precis så tycker jag också!

Och hon är inte typen som håller på och ångrar sig efteråt, som tur är.

För beslutsångest kombinerat med att sen ångra vad man till slut bestämt sig för är ju också vanligt, och kan jag tänka mig, ännu värre.

det har hon alltid varit dottern. varningssignaler har funnits länge.. även om jag aldrig hade kunnat gissa eller tro att hon skulle drabbas av anorexia.

svårt att bestämma sig. en alldeles fruktansvärd beslutsångest. kunde ta en halvtimme att bestämma vilken glass hon skulle ha i kiosken på sommaren..

och ångrar sig.

frågar frågar frågar... är den här snygg?, ska jag köpa den ? , tror du den kommer att passa mig? och hon frågar alla. är hela familjen med så frågar hon alla. även lillebror som nu har vant sig men när han var mindre mest blev förvirrad..

plikttrogen. trivs med tydliga personer, lärare, läkare eller andra som ger order. har antagligen hjälpt henne i behandlingen. hon gör som doktorn säger. precis som doktorn säger. men lilla problemet är också att hon gör varken mer eller mindre, och absolut inte mer.. inte ens lite mer..

vill ju gärna blogga men tiden finns inte alltid.

det här ska inte bli en dagboks-blogg och egentligen inte alls handla om hur det går för oss och dottern. Men så får jag så mycket uppmuntran, frågor och ideér som jag känner att jag verkligen vill svara på.. och känner ibland dåligt samvete för att jag inte riktigt hinner.

Och så har jag hittat så många kloka människor - mammor och döttrar. Så många tjejer med ätstörningar, i lite olika faser, kämpandes och med så mycket klokt att säga. Jag läser så mycket, kommenterar ibland, blir så glad när jag ser att nån läst och kanske blivit lite glad eller tja.. åtminstone kanske .. eeh vet inte - vill ju helst göra alla Er friska med några väldigt kloka ord. Så funkar det ju inte, kan inte ens göra min egen dotter frisk...

Några mammor också. Kämpandes, ibland förtvivlade, ibland uppgivna, ibland lite glada.

Många har kommenterat att det är "intressant att läsa ur en pappas perspektiv". Jag vet inte om det just är det.. Det är väl en förälders perspektiv, vet inte om en pappas skiljer sig så mycket från en mammas. På flera sätt har vi bytt könsroller med varandra, hennes mamma och jag.

Hon (mamman/min fru) är rakt på sak, kategorisk men inte konsekvent - dvs när hon bestämmer nåt så är det så ...men hon håller inte i det.. pajjar efter några dagar.. eller så gäller helt plötsligt inte det hon sa igår.. men det hon säger gäller, det vi bestämt gör vi. Jag vill resonera, nå konsensus(alla eniga om det som beslutas) , ta det steg för steg, veligare, osäkrare.

Men mamman tar det mycket personligare än jag gör. Det är nog kvinnligt tror jag.. om vi nu ska prata om sånt.. Hon sa igår att... och då kom jag på att så har hon ofta sagt när det varit jobbigt med barnen.. att det känns så otacksamt.

Hon menar naturligtvis allt vi gör för barnen, hur vi ställer upp, hur mycket vi "offrat" för dom osv.

Igår var det apropå dottern å egentligen inte nåt som har med anorexian att göra. Men.. de e klart att man vill att dom (barnen) ska vara tacksamma på så sätt att dom ska uppskatta och värdesätta det relativt goda liv dom lever. Men.. jag har aldrig kännt att dom ska vara tacksamma för att dom har det bra materiellt, för att vi älskar dom, för att dom finns till, alltså inte tacksamma mot mig. Dom är ju inte skyldiga mig nånting. Jag ville så gärna ha barn och dom är den enda verkliga meningen med livet för mig. Jag vill att dom ska värdesätta livet, sitt liv. Det är vad jag hatar med sjukdomen - att den gör att hon riskerar att förstöra sitt liv, sitt enda liv.

Det blev ett lite svamligt inlägg de här.. skulle egentligen bara skriva nåt kort för att visa Er mina trogna besökare, att jag inte lagt ner..

See u !