Dottern verkar glad. Kanske har det gått bra idag ? Har inte hunnit prata med dottern eller mamman/min fru än. Så jag lever åtminstone på hoppet en stund till.

Vågar nästan inte fråga - rädd att det bara är en mask. Att det trots allt är så bad som det varit de senaste dagarna.

å två tbaks..

så är det ju ofta. och det kommer bakslag, det ska ni va beredda på ! - det var liksom ett mantra hos bup.

just nu är det så. den svåra diskussionen, som mamman/min fru tog och "vann" resulterade i att dottern liksom tappade sugen. Hon förlorade ju eller vad man ska säga. Och så har hon sjukt mycket i skolan nu..

Hon behöver en framgång. Att nåt bra händer. Jag vet att det inte behövs så mycket. Ett prov som går riktigt bra eller .. ja jag vet inte riktigt..

just nu är det väldigt bra.

mamman, min fru tog den riktigt svåra diskussionen med dottern. den som havererade häromkvällen och som vi pratade om sen, min fru och jag. hon tog upp den på nytt ikväll och likt en sån där kamphund bet hon sig fast och släppte inte taget.

jag är så tacksam och så full av beundran. känns som att dom där svåraste stunderna, samtalen, diskussionerna har min fru tagit - allesammans.

vi räcker inte riktigt till.. men vi gör så gott vi kan.. och allt vi kan..

och just nu - om jag ska våga vara lite lite optimistisk - så känns det lite bättre.

diskussionen ikväll handlade om ett beteende, ett mönster som måste brytas. sedan - nån annan kväll - måste vi prata mer om mat.

det kommer också att bli jobbigt men långt ifrån så lika jobbigt.

dessutom flyter allt annat i dotterns liv på ganska bra nu och det är såklart också en hjälp.

men det känns som att tråden allt hänger på är så skör, så skör..

efter ett par omröstningar kring tunga ämnen är det nu dax för lite trams - hur ska de går för Carola ?

märkligt hur klok den tjejen är och hur rätt hon har. tänker just nu på hennes kommentar på mitt förra inlägg.

jag har inget att tillägga. precis så tror jag det är. och tépåsen är en mer tillförlitlig källa än någon förälder inklusive undertecknad.

Blev ett ganska jämnt resultat mellan "söka hjälp" och "beror på om den själv är medveten om det" .

Det var ju skönt för de andra alternativen, t.ex att skärpa sig var ju ganska korkade. Lilla kruxet med att söka hjälp är ju att det förutsätter ju att personen i fråga själv tycker sig ha behov av det.

Sjukdomsinsikt.

Det har inte min dotter. Hon tycker hon är frisk, klar, färdig. Det har vi blivit smärtsamt medvetna om de senaste dagarna.

Detta har vi bl.a bup att tacka för.. En person där, samma som vid ett annat tillfälle började yra om "tonårsproblem" sa att "nu när du nått normalvikt...bla bla.."  - vilket för min dotter betydde att hon var klar.

Men anorexia handlar ju inte bara om vikt.

när jag läser mitt eget inlägg (det förra alltså) och delarna om mammans utbrott och hur jag försökte trösta lessen dotter osv .. så ser det ju ut som om att mamman är helt crazy och jag är världens ängel.

Så är det naturligtvis inte. Vi är understundom väldigt utagerande personer båda två och får våra "spel" . Barnen har nog alltid varit rädda för att berätta saker för mig, dvs om dom tappat nåt, haft sönder nåt eller så. Jag har aldrig fattat varför för jag tycker inte jag har gjort nåt som skulle få dom att känna så.

Men jag kan få mina utbrott, och framförallt, svara j-t kort och han ett minimalt tålamod.

Ingen av oss är ofelbar, ingen av oss kan kasta den första stenen..

jo de va ju så att jag hade en plan.

den gick kort ut på att vi måste ha en plan. måste försöka hitta tillbaka till det som gällde när dottern lämnade behandlingen på capio. det finns ett mål för henne i form av en resa hon vill göra. ett annat mål är att hon ska vilja bli frisk. hon är ju inte där så många andra tjejer är, dvs att hon vill bli frisk, vill bli "normal", inte behöva tänka på mat och vikt. hon tycker inte hon gör det, ätstörningen är borta.

min plan måste ju förankras med frun/mamman om det ska ha nån chans att funka. jag gjorde ju en raketstart med dottern vad det gällde de måltider som inte riktigt funkar. det gick relativt bra. men jag har - konstigt nog - ingen hjälp av frun att hålla fast vid dom rutinerna.. lika mycket som vi varit varandra till hjälp och stöd i det här, lika mycket är det så att vi aldrig är lika "på" . fördelen med det är ju naturligtvis att när den ene av oss två är i en svacka och inte orkar tjata så är den andre i bättre form och kan göra det. men det är å andra sidan lite tyngre att vara ensam i det - just då i stunden. vet inte om ni hänger med, vi är samspelta fast inte samtidigt..

nåja. det gick några dagar och sen gick det lite sämre med dottern och sen lite bättre. frun hade kvicknat till, åtminstone i ord till mig, så får vi väl se om hon lever upp till det också.

igår pratade jag med dottern. vi var ensamma hemma. passade på. pratade länge och mer ingående än på mycket länge. om många saker. bland annat berättade hon om när mamma fått ett utbrott på henne för nån vecka sen som gjorde att hon (dottern) efter det hållit tankar och känslor lite mer för sig själv.

jag vet vad hon menar. fruns utbrott är otäcka. hon är liksom aggressiv på ett väldigt obehagligt sätt, inte bara arg utan lite elak också. jag vet själv hur j-a dåligt jag mår av dom där anfallen. men så tycker jag inte heller om konflikter. jag vill att allt ska vara bra, problem löser man, svårigheter får man försöka lösa, motgångar får man försöka acceptera och gå vidare från, jag vill inte älta saker. jag tycker inte om att bråka - med dom jag tycker om. med dom jag inte tycker om, har jag inga problem att bråka med. (på jobbet är jag en tuff j-l , hemma är jag en clown och trivselfarbror).

Så jag förstår dottern. Och det är ju inte bra om hon tystnar pga rädsla för mammans obalanserade utbrott.

Samtidigt - och det sa jag till dottern också, så måste mamma få ur sig det hon känner. Jag sa till dottern, att du får väl få utbrott du också ! Även jag och dottern måste lära oss att det är bättre att saker kommer ut och fram än att man går omkring med det inom sig.

Dottern var nog inte så jättenöjd med det svaret. Hon vill ju liksom jag att allt alltid ska vara bra. Tycker inte om hårda ord, tystnaden efteråt, surhet.

Min andra dotter är av annat skrot och korn. Hårdhudad men samtidigt mycket mer öppen med sina känslor. Bara 13år och kan ändå säga saker som får mig att tappa andan. Och hon klipper tillbaka på mammans utbrott och surhets-perioder. Hon visar att hon sk-ter i vad hon (mamman) tycker/säger för hon (andra dottern) har en annan, egen åsikt. Att den sen kan vara fel tycker jag är ett mindre problem. Jag är så glad att hon för sin egen skull, kan bita tillbaka, och hon tvekar aldrig, hon gör det direkt.

Värre var det när hon var mindre. Hon kunde bli så j-a lessen. Låg och grät på sin säng, jag lyckades nån gång tjata mig in i hennes rum och försöka trösta. Men på nåt sätt hjälpte det ju inte, det var ju mamma som hon var ovän med och ville bli sams med igen, det var ju mamma hon ville skulle säga förlåt.

Ja.. nu gled jag iväg här och inlägget blir långt.. har ni orkat ända hit ?

Anorexia-dottern. Vi måste skruva upp tempot ytterligare, lägga till några moment till eller vad man ska säga. Mamman och jag har lite olika syn på hur och i vilken takt. Men mamman brukar ha rätt. Och nu är min osäkerhet inte så mycket om hur vi ska göra. Nej just nu är min osäkerhet mer kopplad till mamman och om hon kommer att fullfölja det vi pratat om. Det pajjar ju om vi säger en sak och gör en annan. Eller inte gör..