Mamman och jag hade sett och tänkt samma sak. Det här är inte normalt. Det här är anorexia.

Jag hade stålsatt mig inför att prata med henne (min fru - mamman), trodde hon skulle spärra upp ögonen och spydigt säga nåt om att det är väl bra att hon inte äter så mycket onyttigheter. Så blev det inte och det var så skönt. Det gjorde också att vi nästan omgående kunde prata om vad vi konkret skulle göra.

Jag pratade med dottern. Hon sa inte så mycket, hon gör inte det. Det blir mest jag som pratar. Men hon höll inte med. Jag pratade och pratade, hon blev lessen, jag drog henne intill mig och hon satt i mitt knä..som hon inte gjort på många år. Hon grät min axel blöt.

Mamman pratade med henne, vi pratade alla tre tillsammans.

Vi kom överens om att hon skulle äta åtminstone en halv hård macka på morgonen. Lunch och mellanmål var inte att tänka på, middagen okej, sen inget mer.

Mamman och jag kände snart, gick inte mer än..kanske två veckor, att det här går inte, vi klarar inte detta själva. Mamman - den handlingskraftiga av oss - läste på nätet, ringde till sjukhuset, fick omgående en tid.

Jag är henne, mamman, så oändligt tacksam att hon fixade detta. Undrar om dottern ens hade varit vid liv idag annars.

Hon skulle sluta med godis. Och det gjorde hon. Att jag minns det så väl beror på att hon var noga med att påpeka det. "Nu har jag inte ätit nåt godis på x veckor"  "Nu har jag inte ätit nåt godis på y veckor" "Den här chokladkakan jag fick av mormor ska jag spara till i sommar när jag får äta godis igen" .

Jag tänkte inte anorexia då. Men jag var lite irriterad. Gäller överhuvudtaget den gällande trenden att man ska belönas och berömmas för att man avstår från nåt. Är ju bra om det gäller droger, hustrumisshandel eller annat uppenbart skadligt. Men i övrigt undrar jag..

Sedan blev det mörkt bröd, grovt bröd, grövre bröd.. Det finns alltid alla sorter och de olika familjemedlemmarna äter lite olika. Ibland rostat vitt - ibland mörkt - ibland fullkorn.  Men så blev det bara mörkt, å sen bara mörkt fullkorn, ju torrare och fullare av korn desto bättre.

Hon har alltid varit lite kinkig med maten. Inte velat pröva nya okända saker. Aldrig gillat skolmaten. Hoppade ofta över men åt då ordentligt mellanmål hemma istället. Eller t.o.m gick hem på lunchen och åt något.

Men det var på sommaren jag började känna att detta är inte helt rätt.

Det var för många små inskränkningar..  Jag började luta åt anorexia. Hade gamla erfarenheter, riktigt gamla sådana, för tjugo år sen hade jag två nära vänner som drabbades. Lärde mig en hel del då om själva beteendet och kände nu igen en del små små saker.

Samtidigt har jag lätt för att måla f-n på väggen och ville inte riskera att överdriva, göra en höna av en fjäder..

Drog mig för att tala med min fru (hädanefter benämnd "mamman"). Hon är ett hälsofreak. Äter nyttigt, äter inget onyttigt, tränar tränar tränar. Har en kropp mer fit än någon annan, kondition som någon hälften hennes egen ålder. För att vara helt ärlig har jag alltid haft en gnagande undran om hon inte har anorexia. Hon har en skev kroppsuppfattning, så mycket är klart.

När jag så märkte att dottern slutade ta om av lunch eller middag, och framförallt när jag tydligt såg att hon tog mindre portioner. Då gick det inte längre.

Jag laddade någon dag och talade till slut med mamman.

Hon hade sett och tänkt samma saker som mig. Vi var helt överens. Det står inte rätt till. Vi måste göra nåt !

Pappa 42, Mamma 43, dottern 15, systern 13, lillebror 10

Ekonomiskt stabil tillvaro, pappa jobbar mycket, mamma jobbar deltid, bor i villa, har sommarstuga, datorer, tv-spel, dvdskivor i drivor och all möjlig annan materiell utrustning..

Dottern 15 år har anorexia. Diagnostiserades i augusti 2006. Balanserar nu på normalvikt. Ganska stabilt just nu alltså...fast ändå inte bra.

Bra

Mycket närhet och kärlek, kramar och pussar. Mycket tid tillsammans. Skratt, bus och skoj, läxläsning och relativ öppenhet - stor öppenhet om jag jämför med mitt eget förhållande till mina föräldrar - som var hurbrasomhelst - men inte pratade jag med dom om särskilt mycket.

Nog inte så bra

Pappa och Mamma lever i samma hus men inte tillsammans längre...

Är som goda arbetskamrater i en villa snarare än en kärleks-relation.

Märker barnen detta? Ser de igenom charaden ?

Litet, nästan obefintligt umgänge. Några få, i och för sig väldigt nära.

Min dotter har anorexia.

Det är så j-la hemskt.

 Man surfar runt och läser bloggar. Finns så många tjejer som har sjukdomen eller har haft och som skriver om sin kamp. Dom är så duktiga och fantastiska, jag skriver små kommentarer här och där. Ibland vill jag bara heja på  och uppmuntra, ibland har jag nån fråga, tom ber om råd..

Så en anledning till denna blogg är att ha en sida att kunna hänvisa till när jag lämnar mina kommentarer. Känns liksom inte så bra att lämna anonyma kommentarer.

Hittar inte så många föräldrar till barn med anorexia. Och definitivt inga pappor. En annan anledning till denna blogg.

Ur en förälders perspektiv. Jag har lärt mig så mycket av att läsa på de bloggar jag nämnde ovan.. Kanske kan jag hjälpa någon genom att berätta om mina, pappans, funderingar och frågor. Inte så mycket hjälpa ut ur sjukdomen men åtminstone hjälp att något lite förstå varför föräldrarna säger de dom säger, gör som dom gör, är som dom är.

Välkomna !