det har hon alltid varit dottern. varningssignaler har funnits länge.. även om jag aldrig hade kunnat gissa eller tro att hon skulle drabbas av anorexia.

svårt att bestämma sig. en alldeles fruktansvärd beslutsångest. kunde ta en halvtimme att bestämma vilken glass hon skulle ha i kiosken på sommaren..

och ångrar sig.

frågar frågar frågar... är den här snygg?, ska jag köpa den ? , tror du den kommer att passa mig? och hon frågar alla. är hela familjen med så frågar hon alla. även lillebror som nu har vant sig men när han var mindre mest blev förvirrad..

plikttrogen. trivs med tydliga personer, lärare, läkare eller andra som ger order. har antagligen hjälpt henne i behandlingen. hon gör som doktorn säger. precis som doktorn säger. men lilla problemet är också att hon gör varken mer eller mindre, och absolut inte mer.. inte ens lite mer..

vill ju gärna blogga men tiden finns inte alltid.

det här ska inte bli en dagboks-blogg och egentligen inte alls handla om hur det går för oss och dottern. Men så får jag så mycket uppmuntran, frågor och ideér som jag känner att jag verkligen vill svara på.. och känner ibland dåligt samvete för att jag inte riktigt hinner.

Och så har jag hittat så många kloka människor - mammor och döttrar. Så många tjejer med ätstörningar, i lite olika faser, kämpandes och med så mycket klokt att säga. Jag läser så mycket, kommenterar ibland, blir så glad när jag ser att nån läst och kanske blivit lite glad eller tja.. åtminstone kanske .. eeh vet inte - vill ju helst göra alla Er friska med några väldigt kloka ord. Så funkar det ju inte, kan inte ens göra min egen dotter frisk...

Några mammor också. Kämpandes, ibland förtvivlade, ibland uppgivna, ibland lite glada.

Många har kommenterat att det är "intressant att läsa ur en pappas perspektiv". Jag vet inte om det just är det.. Det är väl en förälders perspektiv, vet inte om en pappas skiljer sig så mycket från en mammas. På flera sätt har vi bytt könsroller med varandra, hennes mamma och jag.

Hon (mamman/min fru) är rakt på sak, kategorisk men inte konsekvent - dvs när hon bestämmer nåt så är det så ...men hon håller inte i det.. pajjar efter några dagar.. eller så gäller helt plötsligt inte det hon sa igår.. men det hon säger gäller, det vi bestämt gör vi. Jag vill resonera, nå konsensus(alla eniga om det som beslutas) , ta det steg för steg, veligare, osäkrare.

Men mamman tar det mycket personligare än jag gör. Det är nog kvinnligt tror jag.. om vi nu ska prata om sånt.. Hon sa igår att... och då kom jag på att så har hon ofta sagt när det varit jobbigt med barnen.. att det känns så otacksamt.

Hon menar naturligtvis allt vi gör för barnen, hur vi ställer upp, hur mycket vi "offrat" för dom osv.

Igår var det apropå dottern å egentligen inte nåt som har med anorexian att göra. Men.. de e klart att man vill att dom (barnen) ska vara tacksamma på så sätt att dom ska uppskatta och värdesätta det relativt goda liv dom lever. Men.. jag har aldrig kännt att dom ska vara tacksamma för att dom har det bra materiellt, för att vi älskar dom, för att dom finns till, alltså inte tacksamma mot mig. Dom är ju inte skyldiga mig nånting. Jag ville så gärna ha barn och dom är den enda verkliga meningen med livet för mig. Jag vill att dom ska värdesätta livet, sitt liv. Det är vad jag hatar med sjukdomen - att den gör att hon riskerar att förstöra sitt liv, sitt enda liv.

Det blev ett lite svamligt inlägg de här.. skulle egentligen bara skriva nåt kort för att visa Er mina trogna besökare, att jag inte lagt ner..

See u !

Dottern verkar glad. Kanske har det gått bra idag ? Har inte hunnit prata med dottern eller mamman/min fru än. Så jag lever åtminstone på hoppet en stund till.

Vågar nästan inte fråga - rädd att det bara är en mask. Att det trots allt är så bad som det varit de senaste dagarna.

å två tbaks..

så är det ju ofta. och det kommer bakslag, det ska ni va beredda på ! - det var liksom ett mantra hos bup.

just nu är det så. den svåra diskussionen, som mamman/min fru tog och "vann" resulterade i att dottern liksom tappade sugen. Hon förlorade ju eller vad man ska säga. Och så har hon sjukt mycket i skolan nu..

Hon behöver en framgång. Att nåt bra händer. Jag vet att det inte behövs så mycket. Ett prov som går riktigt bra eller .. ja jag vet inte riktigt..

just nu är det väldigt bra.

mamman, min fru tog den riktigt svåra diskussionen med dottern. den som havererade häromkvällen och som vi pratade om sen, min fru och jag. hon tog upp den på nytt ikväll och likt en sån där kamphund bet hon sig fast och släppte inte taget.

jag är så tacksam och så full av beundran. känns som att dom där svåraste stunderna, samtalen, diskussionerna har min fru tagit - allesammans.

vi räcker inte riktigt till.. men vi gör så gott vi kan.. och allt vi kan..

och just nu - om jag ska våga vara lite lite optimistisk - så känns det lite bättre.

diskussionen ikväll handlade om ett beteende, ett mönster som måste brytas. sedan - nån annan kväll - måste vi prata mer om mat.

det kommer också att bli jobbigt men långt ifrån så lika jobbigt.

dessutom flyter allt annat i dotterns liv på ganska bra nu och det är såklart också en hjälp.

men det känns som att tråden allt hänger på är så skör, så skör..

efter ett par omröstningar kring tunga ämnen är det nu dax för lite trams - hur ska de går för Carola ?

märkligt hur klok den tjejen är och hur rätt hon har. tänker just nu på hennes kommentar på mitt förra inlägg.

jag har inget att tillägga. precis så tror jag det är. och tépåsen är en mer tillförlitlig källa än någon förälder inklusive undertecknad.

Blev ett ganska jämnt resultat mellan "söka hjälp" och "beror på om den själv är medveten om det" .

Det var ju skönt för de andra alternativen, t.ex att skärpa sig var ju ganska korkade. Lilla kruxet med att söka hjälp är ju att det förutsätter ju att personen i fråga själv tycker sig ha behov av det.

Sjukdomsinsikt.

Det har inte min dotter. Hon tycker hon är frisk, klar, färdig. Det har vi blivit smärtsamt medvetna om de senaste dagarna.

Detta har vi bl.a bup att tacka för.. En person där, samma som vid ett annat tillfälle började yra om "tonårsproblem" sa att "nu när du nått normalvikt...bla bla.."  - vilket för min dotter betydde att hon var klar.

Men anorexia handlar ju inte bara om vikt.