de går bra nu. för henne i hennes liv. hon har sina grubblerier, sina tankar men en del är såna man "ska" ha, lite olycklig kärlek hör livet till, lite funderingar över vem man är och vart man är på väg likså.

men det händer så mycket i hennes liv. och många bra saker. och hon gör saker, utvecklas, är nu någon jag aldrig trodde hon skulle bli. hon är så himla stark  även om hon inte ser det själv.

maten då ? närå.. ätstörd är hon fortfarande. men inte underviktig. ser pigg å frisk ut. lite gosiga kinder tillomed. hur de nu gå till är ju en gåta.

men nu, just nu är det viktigare att hon får behålla sitt "flow". och för första gången känns inte det som en strutstaktik.

Ja det är ju ofta så att man känner igen sig väldigt väl. Det betyder väl antagligen att det finns några grundläggande faktorer som är lika eller liknande för de som drabbas.

Du har gjort en viktig förflyttning när du svarar på omröstningen som du beskriver. Hoppas det fortsätter gå bra för dig !

Jag/vi är fantastiskt otroligt tacksamma för hjälpen vår dotter fick hos Capio. Jag fick stöd i form av information, feedback och framförallt att min dotter blev bättre.

Capio hanterade och behandlade det akuta tillståndet vår dotter befann sig. Jag uppfattade inte och förväntade mig inte att det skulle handla om mig eller familjen.

Det handlar inte heller om oss även om det naturligtvis påverkar alla. Vet inte om det är vad du menar med "medberoende" ? Men behandlingen för oss, föräldrar är ju väldigt simpel. Dvs att vår dotter blir bättre, allrahelst frisk.

Jag kan inte identifiera mig med det du skriver att "familjen är en enorm resurs..." när vi så tydligt inte räcker till. Det är ju själva anledningen till att vi sökte hjälp, dvs att vi inte klarade av det själva.

Nej.. jag känner inte att jag saknade nåt sånt hos Capio.

På BUP var vi däremot väldigt insyltade och det var inte roligt alls, rent förödande, men vi kan ju ha haft otur kanske (?)