hej hej alla ni som tittar in här och superstort TACK till er som kommenterar och skriver klokheter !

det har varit busy dagar och jobbit på typ alla fronter samtidigt och jag har inte haft kraften, orken, lusten, tiden.. att skriva.

den andra dottern - som inte har anorexia - har börjat ge oss en hel del huvudbry. å vi har varit så glada att hon inte drogs med in i ätstörningarnas värld att vi bara har varit överseende och leende mot henne.. men men.. det känns som hon glider iväg och det blir väl till att låsa in spritflaskorna nu och strama åt tyglarna litegran...

med mat och sånt går det väl inte så bra. dvs hon håller sig till huvudmålen, äter precis det hon ska, inte en brödsmula eller en enda makaron utöver det. men det räcker liksom inte och vi räcker liksom inte till heller.

men det kunde vara värre.

hon har gått ner i vikt .. igen. så de va väl inte så bra då.

känns som det alltid är så. precis när man hittat nåt att glädja sig åt - så händer nåt dumt. så fort det känns bra väntar en olycka runt hörnet.

lite låg som ni märker.

och därtill har jag en längre tid kännt mig lite olustig över alla fina, snälla, rara kommentarer, hejarop och uppmuntringar som jag får här på bloggen..

är liksom inte riktigt värd det. så duktiga är vi inte. vi borde göra mer. vi räcker inte till..  - och jag säger inte detta för att locka er att skriva ännu fler snälla kommentarer !

om de bara inte va så mycke.

i detta liv.

tjänar bra - ändå har jag inga pengar. dottern har anorexia. jag är illa ute på jobbet och vet ingen väg ut. min fru och jag har ingen kärlek kvar. det är snö ute. pust..

vill bara läsa en bok, äta chokladpraliner, höra barnen skratta, få en puss av min fru... ett soft liv där allt funkar.

ojdå... nu blev det en blogg om mig - de va inte meningen. den bloggen heter nåt annat och ska inte blandas ihop med den här. men nu kan jag inte refusera mig själv så jag pubbar även detta inlägg.

gokväll!

efter en riktig sk-t-dag på jobbet där jag dessutom fastnade utan att ta mig loss och blev sen hem.. snabblagad middag.

dottern åt bra. riktigt bra. förvånande bra. tittade på henne och tänkte.. va frisk hon ser ut.. men när jag kramar henne känner jag ju hur benig hon är.. men om jag just nu struntar i det och bara ser hur hon ser ut i ansiktet - så ser hon så frisk och så j-a söt ut.

hon äter det hon ska. inte mer, inte en gnutta mer. hon verkar gladare än på länge.

har varit med om tillräckligt många bakslag för att nu inte börja fira och tro att det är över. men det är så skönt att litegrann vila i att det just nu är ganska bra.

ni får ha överseende med mig om jag skriver om saker jag redan skrivit om..

kommer inte riktigt ihåg.

vår dotters anorexia skiljer sig från de flesta andras.

en skillnad är att hon aldrig tränat överdrivet. eller knappt ens alls.

hon har länge, långt innan hon blev sjuk, försökt smita undan gympan i skolan. hon är bollrädd, dålig rytm/takt-känsla och allmänt klen. med andra ord inte särskilt bra på nåt i gympan. dessutom har hon alltid hatat att klä av sig och duscha med andra. det blev säkert inte lättare när ätstörningen klev in i handlingen men fanns där innan och av andra skäl.

men efter att hon fick börja skolan igen har hon inte alls försökt komma undan gympan, hon kom hem överlycklig nångång innan jul för att hon klarat nåt plinthopp eller vaddenuva. hon har också hittat nåt sätt där hon oftast kan komma undan att duscha i skolan, gympan sist = duschar hemma, håltimme efter = springer hem och duschar där (vi bor nära).

så har hon lite fritidsaktiviteter som till viss del inbegriper fysisk aktivitet.

denna fick hon inte hålla på med under det halvår hon gick i behandling.

hon går gärna istället för att få skjuts eller ta bussen. men eftersom hon innan ätstörningen slog till, var extremt lat så är detta mer att betrakta som ett "normalt" beteende. vi har 2,5 minuters promenad till affären, tidigare ville hon ändå att vi skulle skjutsa om hon hade nåt ärende, annars avstod hon.

men hon är aldrig ute och löptränar eller går promenader. vi har en massa träningsutrustning hemma (fruns) men det använder hon aldrig.

detta hjälpte naturligtvis till att bromsa viktraset. när hon undan för undan åt allt mindre hade hon ju tappat mycket mer i vikt om hon också - som så vanligt är, hade kombinerat det med hård träning av nåt slag.

det finns några andra skillnader, får ta de en annan gång.

c ya !

jag skrev ju tidigt nåt om att detta är min sorg, min dotter är sjuk och det blir inte bättre av att andra har det värre.

jag har dessutom lika stor rätt/skyldighet att vara orolig fastän vi "haft tur", att vi reagerade tidigt, att vår dotter aldrig blev så där ultrasmal, att hon aldrig låg med dropp...

nu när hon är färdigbehandlad på capio och vi själva sa upp oss från bup har det ju lunkat på. vi har försökt rycka tag i de måltider som inte helt funkar. vi har försökt prata målsättningar och så med henne.

hon själv tycker ju att det är fine nu. hon är ju klar på capio. hon äter ju.

vikt har aldrig varit en issue för henne. vet inte riktigt vad hon mäter sig på, om det är dom där jeansen, det enda paret.. som är måttstocken?

att kunna äta vad hon vill, när hon vill är ett mål hon inte kan identifiera sig med. att ta om för att hon är mera hungrig eller helt enkelt för att det var gott - det går inte.

men hon håller vikten ! har tom gått upp lite sista tiden. trots att vi/hon inte följt schemat som vi ska till 100% . och då blir det lite svårare..

ett vapen, ett argument faller. undervikts-argumentet.

sedan är ju detta med under- normal- övervikts-begreppen också en fiende. dessa tjejer tenderar att tolka ett bmi precis över strecket från undervikt som normalvikt och att varje decimal däröver är övervikt.

men hursomhelst. när är man frisk ? om hon nu håller sig på rätt sida strecket men ändå har alla dessa tvångstankar (för det måste de ju va ? ) så är hon ju inte frisk. och blir hon nånsin det ?

läser ju faktiskt en massa bloggar med riktiga hjälte-tjejer. såna som har varit mycket sjukare än vår dotter  och som nu äter precis vadsomhelst närsomhelst. En del, många, känner av sjukdomen, tankarna ibland och andra verkar helt vara fria från det. Ni som kommit så långt - ni anar inte hur mycket det betyder att ni bloggar om det och visar på att det faktiskt går att bli frisk.

jag är en hemsk människa.

har av olika orsaker inte kunnat/orkat/haft lust att blogga sista tiden, kommenterat lite här och där men inte hos alla jag borde.

Tack alla ni som ändå läser mig och särskilt ni som kommenterar !

har varit jobbigt.

visst, lite jobbigt med dottern, och min fru har fått några "spel" som jag ser det där hon säger dom mest konstiga saker, t.ex uppmanar min dotter att träna.. VARFÖR DÅ?! hon behöver behålla varenda liten kalori hon lyckas peta i sig. Om hon nu inte tillhör de som tränar som en besatt, eller tränar alls - varför i hela fridens dar ska vi försöka få henne att göra det.

Nåväl - det jag tänkte skriva om och som rubriken syftade på var att jag vid ett par olika tillfällen de senaste dagarna råkat träffa ett par tjejer som går på samma "fritidsaktivitet" som dottern. Och dom är sugrörs-smala och ser helt sjuka ut och jag blir betryckt.. men också glad. Förstår ni hur jävla sjukt det är. Jag blir glad för att jag ser att dom är sämre än min dotter. Jag blir glad för att äntligen var det nåt positivt, det finns dom som är sämre.

Överdriver naturligtvis, är ju inte så att jag ser dessa tjejer med ett hånfullt leende och gottar mig i deras olycka. Men att jag ser nåt positivt i att dom är sämre än min dotter ...stör mig nåt alldeles väldigt.

Och värst av allt är att det bottnar i min egen otillräcklighet.

jo jag har lite erfarenhet från tidigare av anorexia.

men ändå, nu när min egen dotter är en av de drabbade så ser jag dom överallt, hela tiden..

man känner igen det där smala, liksom knotiga. eller den bleka huden, ibland hålögda, händerna.. händerna är väldigt tydliga.

eller så är det nåt i beteendet. saker dom säger, saker dom gör .. som man känner igen.

och det är ingen tröst att det finns fler som är drabbade. ingen tröst alls.

läste idag om nån kvinnlig skådis i USA som tagit självmord, hon var 33 eller nåt sånt. hade lidit av anorexia sedan tonåren... det kändes tungt att läsa och tänka på..

tänk om hon inte blir frisk. tänk om hon ligger här och balanserar på normal till underviktig och inombords mår skit. jag kommer aldrig att kunna slappna av, aldrig vara helt glad och nöjd. kommer alltid att oroa mig. tänk om hon fortsätter må dåligt. tänk om hon tar livet av sig när hon är 33..

ja hörrni.. läs den rubben nåra gånger å fundera...

har läst bland kommentarerna och på era bloggar, har läst va man säger på nåt behandlingshem å va nån expert nån annanstans säger. har tänkt på vad jag själv har tänkt och på mina egna teorier som omkullkastats.

rubriken är en sammanfattning av dessa intryck sammantagna.

att snedvriden kroppsuppfattning å allt möjligt annat inte skulle va nåt annat än en konsekvens av självsvälten har jag liite svårt att ta till mig.

för i så fall infinner sig ju genast frågan - vad var det som startade den där självsvälten, eller det minskade ätandet. och framförallt - vad var det som gjorde att man inte kunde stoppa i tid ?

eller är det som med sprit - en del kan dricka lagom medan andra tappar kontrollen, dricker för mycket och blir beroende ?

själv hade jag ju några i mitt tycke alldeles förträffliga teorier ;

t.ex att det är äldsta barnet i syskonskaran, hon den duktiga ordentliga som drabbas av anorexia. men att döma av omröstningen här på min blogg stämmer inte det ett enda dugg.

en annan teori var just att det är de duktiga, ordentliga tjejerna som känner att de ska svara upp mot någons höga krav och förväntningar, som drabbas. men - som någon mycket riktigt påpekade - alla är olika. det vore fel av mig att identifiera alla tjejer som drabbats som vore de stöpta i samma form.

en tredje teori jag haft är att det är en lyx-sjukdom. nu håller jag i hatten- det här kan säkert uppröra en del.

välbärgade hem där "allt" finns och kraven ofta är höga. inte minst på hur man ska vara och hur man ska se ut. att "du är bra som du är" fattas.

att man inte syns för den man är. att man måste se till att synas ! avvika, utmärka sig - annars finns man inte..

men även här har jag fått rucka lite på min teori, ser ju när jag läser att inte heller bakgrunden är densamma hos alla som drabbas..

fast jag skulle bra gärna vilja se en statistik över andelar av drabbade i förhållande till föräldrars inkomst..

jag har bara genom att skriva själv här och att läsa alla er, bättre förstått vad som ligger bakom min dotters sjukdom. inte helt men bättre. och inte tillräckligt bra för att helt förstå eller veta.

och kanske det inte ens spelar nån roll. nu spelar bara en sak roll och det är att hon blir frisk.. eller bättre..