lilla ja

3 december 2008 09:57

Glöm inte att det är okej att känna sånna här tankat när man går igenom en sån här jobbig situation. Får du ingen hjälp själv, på egen hand alltså? En idé att skaffa sig det annars kanske? Känner med er... Snälla se till att ta hand lite om dig själv ockå. Kram

enmamma

3 december 2008 21:34

När man är i en så jobbig situation som du är nu så är det inte konstigt att man tänker sådana tankar, men var inte rädd för att söka hjälp.
Ta hand om er!

anna

3 december 2008 22:32

tänker på er massor. hoppas dottern orkar kämpa. hon kan va glad som har en pappa som dig!!
kramar

Chivas

4 december 2008 11:34

Många styrkekramar till er! Det gör så ont i mig när jag läser sånt här. Har en egen liten dotter, hon är bara 1 år men det bränner i hela själen av tanken på att något skulle hända henne.
Det är okej att känna som du gör!

Paris

4 december 2008 15:17

Nej, det är inte dina gener, det är hur du har uppfostrat henne som har gjort henne till den hon är idag.

S

7 december 2008 23:37

Det är okej att känna så, det kommer din dotter att förstå hon med, även om det tar ett tag. Att sjukdomen inte bara tär på henne utan även hennes omgivning. Det är hårt när man väl kommer underfund med det må jag säga.
Lycka till!

ulle

14 december 2008 20:51

Känner så väl igen dina tankar. Hoppas verkligen det nya året börjar bra för er. För vår del började tillfrisknandet gå framåt efter nyår 2 år sen och förra nyårsafton var hon på fest i två timmar medans vi satt hemma och hoppades och våndades, men det gick bra! Nu är hon ute nästan jämt och lever sitt liv fullt ut igen! Just nu har hon vart lite nedstämd men det går oftast över. Jag hoppas verkligen din dotters riktiga vändpunkt kommer snart för er skull. Jag vet ju hur svårt det är...

Tépåsen

15 december 2008 13:49

Hejsan, jag har inte skrivit och kommenterat här eller i min blogg på länge men jag hoppas att du kommer ihåg vem jag är:P Jag tänkte bara säga att jag blir friskskriven imorgon! Efter flera års sjukdom och några års kamp och det ÄR verkligen värt allt jobbigt. Helst hade jag ju såklart varit utan den här erfarenheten men det är bara att göra det bästa av det nu. Kämpa på ni också, och bra aty ni skaffar hjälp igen! Många kramar

stars in heaven

17 december 2008 15:29

Tänker på er

Cornelia

26 december 2008 18:22

Din dotter verkar vara en väldigt stark tjej som orkar kämpa mot demonerna. Och ni verkar vara underbara föräldrar som orkar finnas där för henne i den här kampen.

Fortsätt kämpa och ta hand om varandra!
Kram

LadyCara

29 december 2008 18:35

Tänker på er och hoppas att ni får den hjälp ni behöver, alla i familjen!

ulle

30 december 2008 20:54

Ville bara kika in och önska er ett riktigt GOTT NYTT ÅR!! Du ska se att det snart vänder och blir bättre.

K

4 januari 2009 21:27

jag hoppas att det blir bättre för din dotter. själv kämpar jag mig uppåt, kämpar med mina tankar och min ångest. och vissa dagar går det bra, andra är väldigt jobbiga... om du vill kan du läsa min blogg, handlar bland annat om min anorexi.

x

18 januari 2009 10:18

SÄG DET INTE TILL HENNE! min pappa sa något liknande till mig, min farmor med, min faster och min morfar.
man mår inte bättre, utan sämre. hon kommer bara kämpa mera för att gå ner i vikt och gå emot dig.

Tina

22 januari 2009 19:18

Det var ett tag sen du skrev i din blogg så jag vet inte om du kommer att läsa detta men jag vill bara säga TACK! har läst hela din blogg nu. jag har själv haft anorexi och jag fattade aldrig att min pappa led så mycket som min mamma men när jag läser det du skriver känner jag igen det i det beetende pappa hade. och nu vet jag, han var också orolig!
sen vill jag bara säga att när man får anorexi har det oftast inget med föräldrarna eller uppfostran att göra. många som inte varit med om det själva skyller på föräldrarna/uppfostran så även den psykolog jag hade när jag var sjuk, lyssna aldrig på dem. nu när jag är frisk vet jag att det var inte mina älskade föräldrars fel!
Lycka till med tillfrisnandet, det är en lång väg tillbaka! men ni kommer fixa det ihop!

Elsie

23 januari 2009 20:29

Hur går det?
Tack för läsvärd och ärlig blogg!

emilia

12 juni 2009 02:04

jag är inte en sådan som gråter till filmer eller snyftar till ballader.
det som får mig att gråta ohejdat är texter som denna.
"snälla älskade, ät!"

jag hoppas ni klarar detta tillsamans!