ganska tidigt tyckte jag se att vår dotter hade skillnader i sin anorexia mot många andras.

kan inte gå in för detaljerat på dessa skillnader, alltmer nervös för att kunna bli "igenkänd"...

men det jag själv kände till om anorexia och det jag läst mig till på alla dessa bloggar var i komprimerad version att;

*träning/sport - varje dag, alltmer maniskt, ett tvångsmässigt behov, ökande samtidigt som näringsintaget minskar.

*slutar äta mat - lever på nån frukt, nån grönsak, nåt kex, kanske en macka, nån chokladbit

*vikt och kilon, ständiga vägningar och egna mål om viktminskning

*stort intresse för matlagning och bakning - dock inte att äta av resultatet

*kräkas - i synnerhet om man ätit nåt.

*vår dotter ägnar sig inte åt aktiviteter/sport  i någon större utsträckning.

*hon slutade inte äta, hon minskade men framförallt : hon äter bara det hon anser vara nyttigt. och nyttigt betyder inget fett eller socker. åtminstone inte det hon ser som fett, framförallt rena mejeriprodukter. sockergränsen är ännu striktare, t.ex går bananer bort .

*nyttighets-manin innebär att hon kan äta hur mycket frukt som helst. jag menar det verkligen - där finns inga som helst begränsningar.

*det handlar inte om kilon för henne. har aldrig vägt sig.

*intresset för matlagning och bakning finns där, t.o.m att handla mat gillar hon.

*kräkas - gör hon inte. åtminstone säger hon att hon inte gjort eller gör det och vi har inte sett några tecken på att hon gör det.

men när det var som värst innebar även denna variant av anorexia en uppenbar brist på vissa födoämnen : inget bröd, ingen mjölk, smör, fil, inget socker.

förutom att hon gick ner i vikt slutade hon naturligtvis att såväl växa som att utvecklas på andra sätt fysiskt..  hennes yngre syster som inte har sjukdomen och snarare kompensations-ätigt har under tiden utvecklats till ett yppigt bombnedslag vilket även dottern noterat och muttrar över.

behandlingen på capio fick igång ätandet av det mest nödvändiga. men vi är långt ifrån det jag läser många gör, dvs äter sig igenom all förbjuden mat.

dessutom - vilket gör vardagen krånglig - är hon helt beroende av fasta tider och att äta just det som hör den måltiden till. helt omöjligt att ta om, att kompensera en dålig lunch genom att äta mer till middag t.ex - det är ju så vi friska gör. Men det går absolut inte.

Hon kan inte äta bara för att hon är hungrig. I så fall en frukt.

så många kommentarer, så många frågor. å jag går först in på kommenterarnas bloggar å läser där å fastnar ibland å får inte tid att gå tbks och svara...

förstår att jag skapat en del förvirring om dotterns tillstånd och avbrutna behandlingar osv. ska helt kort försöka reda ut detta och samtidigt besvara en del frågor.

Status nu - hon äter typ precis exakt det hon måste, vikten normal på gränsen till underviktig. alltså ingen omedelbar fara men inte frisk och skulle inte klara sig utan att vi passade på henne.

Behandling - hon är färdigbehandlad på sjukhuset/capio. vi skulle fortsätta på bup.. men vi kom gemensamt, jag, min fru å dottern, överens om att avbryta samtalen på bup.

Varför vi slutat på bup - det gav ingenting, tom tvärtom. det omgärdades av olust inför - frustration under - ilska efter. Jag tror att det mycket väl kan vara så att vi haft otur med den person som blev vår kontakt på bup. men likväl som vi skulle kunna få någon mycket bättre om vi bad att få byta, så skulle det också kunna bli ännu värre - och det klarar vi inte..

Anorexiamamma - vår dotter gick närmare ett halvår på Capio dagvård. Åt alla måltider utom kvällsmackan där. Sedan slussades hon successivt ut därifrån. 

Har läst något idag som berörde mig så djupt och jag är lite lessen..

Alla har sina sorger. Har ni tänkt på det ? Alla har sina sorger..

Någon nära och kär som är sjuk eller t.o.m dött. Och kanske i en alldeles särskilt fasansfull sjukdom, olycka eller annan händelse. Någons älskade husdjur har dött, någons hus har brunnit ned, någon klarar inte av sina räkningar, någon blir misshandlad av sin man, någon är missnöjd med sitt utseende och/eller sin kropp, någon för att man är för kort, någon annan för att man är för lång, någon för att man har utstående tänder, någon annan för att man inte har alla tänder...

Sorger.. Svårigheter..

Undrar  , finns det någon enda lycklig människa  ?

 Vad är lycka ? Det är - tror jag - en kärnfråga när det handlar om anorexia. Vad gör mig lycklig ? När har jag det som allra bäst ? Vad gör det värt att leva vidare trots allt jobbigt som händer i ett liv ? Och när svaret handlar om att förändra sitt utseende, att bli lycklig av att "klara av" att låta bli att äta, då behöver man hjälp att byta fokus. Att hitta vad som verkligen är värt nåt, vad som verkligen spelar roll. Hitta sina smultronställen, sina stunder, sina "missions" .

Och just när det gäller mina egna sorger, och alldeles särskilt dotterns sjukdom - anorexia, så har jag redan ganska tidigt förstått att många har det värre. Att vi tog tag i det tidigt, att det kunde ha varit mycket värre, att vi "haft tur", och att som idioten på bup insinuerade - "detta till viss del är vanliga tonårsproblem"... 

MEN - detta är MIN sorg och den blir inte mindre för att andra har det värre!

eller..

Min sorg och min dotters sjukdom som hotar förstöra hennes och våra liv - blir inte ett enda dugg bättre av att andra varit ännu sjukare.

Man ska inte skuldbelägga. Och jag säger inte så här till min dotter. Men om det här nu ska vara min anonyma blogg, och egentligen från början med ambitionen att hitta andra föräldrar i liknande situationer - så ska jag just nu säga precis som det är ;

Det är inte Din sjukdom. Den är vår.

Den påverkar oss alla. Förstör för alla.

Alla dina presenter du älskar att köpa och ge, alla dina goda betyg, alla kladdkakor, sockerkakor å annat du gillar att baka åt oss - blir helt meningslösa - för det enda vi ser är sjukdomen.

Vill du göra oss glada? Nöjda? Stolta? - Bli frisk !

Ge mig inga presenter, kom hem med IG i vartenda ämne, baka inte en enda kaka till -någonsin ! Men bli frisk !

pust.

lite mycke just nu.. hoppas ni har tålamod.. jag hinner inte riktigt med att svara på kommentarerna och/eller att fortsätta skriva nåt. så jag hoppas ni fortsätter titta in, hinner f-vis imorron.

Kramar och Tack till Er !!

efter att jag skrivit förra inlägget kollar jag om jag har några kommentarer sen igår. och då hittar jag en från kloka och fantastiska Camilla http://camillini.blogg.se/ som bl.a skriver ;

Det enda som funkar är action, inga kompromisser, inga alternativ!!

Ja.. så tror jag det är. Inte lätt men fördenskull inte desto mindre rätt..

läser runt på olika tjejers bloggar om sin kamp mot anorexian. och bland alla välmenande kommentarer.. det är väldigt mycket, nästan enbart, av råden som ges som är av slaget ; "om du börjar med att göra si eller så"  "om du börjar med att ha en kräkfri dag i veckan och sedan två"   .

Lite-i-taget-metoden.  När jag själv var amatörpsykolog, innan vi fått hjälp av vården, körde jag också den varianten. Se tidigare inlägg, en halv hård macka åtminstone...

När vår dotter kom under behandling, först med matsedel hemma, sedan på sjukhuset så var det pang-på-röbetan-metoden. Inga fingrar emellan. Full matsedel, allt ska ner, inget ska upp, avstår du får nåt får du ta mer av nåt annat, annars näringsdryck (vilket hon HATAR!).

Och det funkade!

Den kompromisslösa vägen funkade. Kanske är det min dotter ? Kanske är det olika för olika fall ? Fast jag tror på nåt vis ändå inte det...

Det var framförallt nu när jag läste alla dessa kommentarer som är väldigt mycket av slaget att "försöka" och "litegrann" osv som jag kände att ... på nåt sätt ger man då ett halvt okej till det där sjuka.

Vi är ju faktiskt där. Okej hon äter bröd till frukost och kväll. Men - det går bara med ultragrovtmörkt bröd eller hårt och då inte vilket hårt som helst utan det där som är som .. asfalt eller nåt.

Vi gör en massa kompromisser.. för man orkar inte. Till skillnad från en del andra som fullföljer, verkligen orkar hålla den utstakade linjen fullt ut. Och det är nog det enda som hjälper.

Känner att vi måste skärpa till oss, mamman och jag. Vi kompromissar för mycket. Det skedde inte så länge dottern var under behandling.

Nu har den 300:e varit på besök. Men lämnade tyvärr ingen kommentar så jag kan inte tacka/gratta ...

Nattinatti

jisses..

fyller snart 300 unika besökare - på 3 dagar.

har 299 just nu så Du som går in nu är himla speciell.

så många snälla kommentarer, uppmuntrande och stödjande. några med vackra ord om mig. det sista känner jag lite dåligt samvete för. jag är nog på många sätt en bra pappa, likväl som jag på andra är en dålig, eller åtminstone otillräcklig.

det är ju mycket såna tankar när ens barn får en sjukdom som anorexia.

varför ? är det nåt jag gjort - inte gjort ? vad skulle jag gjort annorlunda?

man tänker så skallen nästan går i bitar. både på såna frågor och på vad man ska göra och inte göra nu. man går omkring och väger varje ord, rädd för att säga fel, för att göra det värre.

hursomhelst - så himla kul att så många tittat in hos mig. tack ska ni ha !