Suck.. ens egna bekymmer är inte så stora i jämförelse.

Den sorg flickan Englas mamma måste känna nu ter sig bortom all beskrivning.

Såg den äldre polischefen som fick frågan av tv4-reportern, "å hur känns det för dig nu?"  och polischefen, den äldre mannen, kanske både pappa och morfar kunde inte säga nåt, det ryckte i haka och läpp och till slut fick han fram "det känns jobbit.."  Och jag såg hans sorg.. den var så stor..långt utanför det yrkesmässiga tillkortakommandet..att de inte hittat henne tidigare.

stabilt - mer än ligger stilla. är ju liksom samma sak fast bättre.

alltså vikten ligger stilla, eller är stabil.. men allt annat är så positivt, hon är glad hela tiden. känns så bra.

orkar inte just nu jobba med allt det andra. dvs att hon borde äta annat, mer och oftare. känns som att man just nu skulle vilja befästa det här läget.

sedan har vi ju en begynnande huvudvärk med den andra dottern. eller inte. kanske är vi bara nojjiga överbeskyddande föräldrar.. men hon glider iväg känns det som.

kan man ge för mycket beröm  ?

svar nej !

som att fråga  :

kan man älska nån för mycket ?

svar nej !

en mycket klok fröken en av mina döttrar hade första åren i skolan gav bara beröm.

hon berömde allt som var bra, hon hittade något bra hos varje unge och det koncentrerade hon sig på. det som dom var mindre bra på var enligt henne nåt dom kunde bli ännu bättre på!

jag använder det på mina medarbetare, berömmer allt som är bra, uppmuntrar utveckling i annat för att bli ännu bättre, säger inte att dom är bra på x och dåliga på y. dom är bra på x och y kan dom bli ännu bättre på .

fungerar alldeles förträffligt.

kan man ge för mycket beröm ? hör ni hur korkat det låter när man försöker svara ja på den frågan?

bland kommentarerna till förra inlägget fanns några som jag kan relatera till men har en delvis annan åsikt om.

det finns en stor oro hos oss föräldrar för vad man ska och inte ska säga.

man vill inte trigga nåt dåligt beteende, man vill inte säga nåt "fel", man vill tvärtom säga smarta saker som får den sjuka dottern att helt plötsligt se hur dumt det är att missbruka sitt liv och lika plötsligt bli frisk...eller åtminstone säga smarta och bra saker som hon mår bra av.

och det kommer en del tips från anorexiadrabbade tjejer om vad man inte ska säga och vad det kan få för effekter.

Men... av egen bitter erfarenhet vet jag att ärlighet varar längst för att använda ett slitet uttryck. Och Capio var tydliga mot oss att det var en viktig del av behandlingen att våra liv skulle fortsätta så normala som möjligt, inga hänsyn skulle tas till sjukdomen, den skulle inte få styra våra liv.

Min dotter ska kunna lita på mig. Att jag tycker det jag säger. För det har alltid varit så med henne, före sjukdomen också, att om man sagt nåt bra om hennes uppenbarelse eller person så har hon svarat motsatsen.

"Vad fin du är" - "Nej det är jag inte, jag är ful"

"Va bra du var!" (på dansuppvisningen) - "Nej jag var sämst"

osv osv osv

och det är så tröttsamt att höra, dessutom blir jag lessen.. för jag tyckte att du var fin, eller bra.. och du tar en del av det ifrån mig när du säger motsatsen. Plus att det är så lessamt att höra att du inte kan se allt det "braiga" hos dig själv.

Jag har pratat med dottern om det här. Vi nådde väl nån sorts samförstånd där jag vet att hon inte tycker om sig själv och hon vet att jag tycker om henne.. Och jag fortsätter säga det när jag tycker det och hon försöker låta bli att alltid och inte lika mycket säga motsatsen som för att rätta mig.

Hon jobbar på att låta mig tycka hon är fin. om ni förstår..

Och jag jobbar på att inte säga för mycket eller bli för intensiv, att det inte ska bli för påträngande. En kort snäll kommentar kan hon nu ta med "tack" som svar och tom ett leende.

Lite skillnad mot sin syster som svarar "Jag vet!"  Och visst, det är en fråga om självförtroende och självbild. Och i det ingår att respektera att det är vad jag säger och tycker, dvs att du är fin. Det är ingen fråga eller nåt som ska debatteras, just i det läget handlar det inte om att argumentera, jag säger att du är fin. Alltså tycker jag det. Kan du förutom att låta mig tycka det också ta till dig av det och må bra av det så är det ännu bättre.

Men första steget är att låta mig tycka vad jag vill, t.ex tycka du är fin.

Ta inte det ifrån mig.

Men visst finns det saker jag avstår från att säga. Jag kommenterar inte hennes kropp. Dels pga att det skulle kännas konstigt, dels pga att jag inser att det inte är kul att höra att hon ser hemsk ut när hon är sådär smal eller att det nästan gör ont att krama henne när jag känner alla knotor och ben sticka ut..

Jag berömmer henne inte för att hon äter upp, det förutsätts och ska vara det normala. Jag bråkar med henne om hon inte äter upp men när hon äter upp är allt bara som vanligt.

Jag tänker ibland på att en del av anorexiabehandlingen handlar om att lära sig att inte vara en medelpunkt för allt.. Det handlar mycket om självkänsla, självuppfattning, självförtroende.. naturligtvis. Och många har en önskan, nästan en drift att synas, synas lite mer än andra, vara speciell, stort intresse för mode/kläder, gärna en speciell stil, helst avvikande, syssla med teater, göra annorlunda saker, läggas märke till... Och det har fått mig att börja undra om det inte är så att en del av behandlingen borde vara att träna sig i att bara vara en människa. Att synas genom att finnas. Att leva och må bra utan en maskeraddräkt i form av att gilla en viss sorts musik, klä sig på ett visst sätt, umgås med en viss sorts människor. Att göra alla dom sakerna för att det är nåt man vill, bara för att man vill.

dottern är glad, hon äter inte mer än vad hon ska men inte mindre heller så.. hon ser himla fin, pigg och .. tja faktiskt frisk ut.

så jag hoppas vågen säger samma sak när det är dax.

hej hej alla ni som tittar in här och superstort TACK till er som kommenterar och skriver klokheter !

det har varit busy dagar och jobbit på typ alla fronter samtidigt och jag har inte haft kraften, orken, lusten, tiden.. att skriva.

den andra dottern - som inte har anorexia - har börjat ge oss en hel del huvudbry. å vi har varit så glada att hon inte drogs med in i ätstörningarnas värld att vi bara har varit överseende och leende mot henne.. men men.. det känns som hon glider iväg och det blir väl till att låsa in spritflaskorna nu och strama åt tyglarna litegran...

med mat och sånt går det väl inte så bra. dvs hon håller sig till huvudmålen, äter precis det hon ska, inte en brödsmula eller en enda makaron utöver det. men det räcker liksom inte och vi räcker liksom inte till heller.

men det kunde vara värre.

hon har gått ner i vikt .. igen. så de va väl inte så bra då.

känns som det alltid är så. precis när man hittat nåt att glädja sig åt - så händer nåt dumt. så fort det känns bra väntar en olycka runt hörnet.

lite låg som ni märker.

och därtill har jag en längre tid kännt mig lite olustig över alla fina, snälla, rara kommentarer, hejarop och uppmuntringar som jag får här på bloggen..

är liksom inte riktigt värd det. så duktiga är vi inte. vi borde göra mer. vi räcker inte till..  - och jag säger inte detta för att locka er att skriva ännu fler snälla kommentarer !

om de bara inte va så mycke.

i detta liv.

tjänar bra - ändå har jag inga pengar. dottern har anorexia. jag är illa ute på jobbet och vet ingen väg ut. min fru och jag har ingen kärlek kvar. det är snö ute. pust..

vill bara läsa en bok, äta chokladpraliner, höra barnen skratta, få en puss av min fru... ett soft liv där allt funkar.

ojdå... nu blev det en blogg om mig - de va inte meningen. den bloggen heter nåt annat och ska inte blandas ihop med den här. men nu kan jag inte refusera mig själv så jag pubbar även detta inlägg.

gokväll!

efter en riktig sk-t-dag på jobbet där jag dessutom fastnade utan att ta mig loss och blev sen hem.. snabblagad middag.

dottern åt bra. riktigt bra. förvånande bra. tittade på henne och tänkte.. va frisk hon ser ut.. men när jag kramar henne känner jag ju hur benig hon är.. men om jag just nu struntar i det och bara ser hur hon ser ut i ansiktet - så ser hon så frisk och så j-a söt ut.

hon äter det hon ska. inte mer, inte en gnutta mer. hon verkar gladare än på länge.

har varit med om tillräckligt många bakslag för att nu inte börja fira och tro att det är över. men det är så skönt att litegrann vila i att det just nu är ganska bra.