Jag/vi är fantastiskt otroligt tacksamma för hjälpen vår dotter fick hos Capio. Jag fick stöd i form av information, feedback och framförallt att min dotter blev bättre.

Capio hanterade och behandlade det akuta tillståndet vår dotter befann sig. Jag uppfattade inte och förväntade mig inte att det skulle handla om mig eller familjen.

Det handlar inte heller om oss även om det naturligtvis påverkar alla. Vet inte om det är vad du menar med "medberoende" ? Men behandlingen för oss, föräldrar är ju väldigt simpel. Dvs att vår dotter blir bättre, allrahelst frisk.

Jag kan inte identifiera mig med det du skriver att "familjen är en enorm resurs..." när vi så tydligt inte räcker till. Det är ju själva anledningen till att vi sökte hjälp, dvs att vi inte klarade av det själva.

Nej.. jag känner inte att jag saknade nåt sånt hos Capio.

På BUP var vi däremot väldigt insyltade och det var inte roligt alls, rent förödande, men vi kan ju ha haft otur kanske (?)

 

T

9 augusti 2009 19:01

Ja, BUP vill jämt dra in familjen. Självklart är det nödvändigt att familjen får veta och får info, tycker jag. Men av egen erfarenhet kan jag också säga att man faktiskt behöver få gå i behandling utan mamma och pappa (iaf jag behövde det). Sålänge jag hade familjesamtal och familjeterapi gick allt åt helvete. Jag samarbetade inte för en sekund. Efter min andra slutenvårdsbehandling krävde jag att få ta allt ansvar själv - och se där - två år senare blev jag utskriven från öppenvården... tror man behöver få känna att de litar på en och att man får visa att man kan. Dock kräver ju detta att man faktiskt klarar av att hantera det ansvaret. Annars måste ju ansvaret läggas på föräldrarna. För äta måste man ju.

http://ttti.blogg.se

 

Wilma

4 september 2011 13:13

Jag blev bara sugen på att kommentera "medberoende". Även jag har en dotter med anorexi. Anorexi är en sjukdom som frodas i hemlighetsmakeri. Jag känner att i början hjälpte jag henne att dölja sjukdomen för vänner o släkt, inte för skolan och sjukvården. Tänkte på hennes integritet. Jag har försökt att jämka med de andra barnen i familjen, skydda o förklara att dottern är sjuk. Syskonen har lidit och fått stå åt sidan när jag har tagit hand om dottern och hennes fruktansvärda utbrott. jag känner mig definitivt medskyldig/medberoende. Precis som anhöriga till alkoholister gömmer flaskor och bortförklarar beteenden. Önskar att jag fått mer stöttning och information om sjukdomen i början. När min dotter började med anorexi, fanns det inte så mycket på nätet. Det mesta jag hittade var att det berodde på relationen till mamman (bull shit) Bloggandet hade riktigt kommit igång heller. Tips till alla är att läs "En närståendes handbok" önskar jag hade haft den.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

de går bra nu. för henne i hennes liv. hon har sina grubblerier, sina tankar men en del är såna man "ska" ha, lite olycklig kärlek hör livet till, lite funderingar över vem man är och vart man är på väg likså.   men det händer så mycket i hennes liv...

Ja det är ju ofta så att man känner igen sig väldigt väl. Det betyder väl antagligen att det finns några grundläggande faktorer som är lika eller liknande för de som drabbas. Du har gjort en viktig förflyttning när du svarar på omröstningen som du be...

hon mår ju ganska bra nu. sina regler kring vad som hon får äta har hon kvar men eftersom dom är ganska sunda håller hon vikten, det och kombinationen med att hon inte idrottar eller tränar nåt. men hon mår bättre i själen än på mycket länge. inte så...

vår dotter är för frisk.   vikten är ok. hon äter precis vad hon behöver och eftersom hon inte tränar/sportar/idrottar så behövs inte så himla mycket. men hennes inställning till mat är fortfarande störd. hennes självförtroende är svagt (vems är inte...

hon har inte mått så bra.. det lilla livet..   mår inte bra i själen. det känns jobbigt. hur kunde det bli så ? mina dåliga gener?   hon har under hösten minskat lite lite grann på sin ena måltid. vi ser det. även om det är svårt att se.   men fram...