hon mår ju ganska bra nu. sina regler kring vad som hon får äta har hon kvar men eftersom dom är ganska sunda håller hon vikten, det och kombinationen med att hon inte idrottar eller tränar nåt.

men hon mår bättre i själen än på mycket länge. inte så att alla mörka moln är borta. inte alls. men mycket bättre. det har hänt en massa positiva saker, sånt som varit bra för självförtroendet. jag tror också att det kanske är lite kärlek på gång. hon som förut fick ett sms om dagen går nu och smusslar med mobilen hela dagarna och ser lite finurlig ut.

så det är ju ganska bra. sett till hur det varit och hur det skulle kunna vara. men det är ju inte vad man skulle kunna kalla normalt. och det här är ju det som min sambo och jag är så oense om. jag ser det som ett jätteproblem att hon (dottern) har sina fixa idéer om vilka måltider som är ok och vad som är tillåtet att äta. medan sambon tycker det är jättebra att hon (dottern) ändå äter det hon äter och att hon äter nyttigt.

men problemen är inte just nu vikten. problemet är i umgänget med andra, som hon undviker för att det alltid är förknippat med någon form av intag av föda. Gå på stan = äta/fika, åka till IKEA = fika, gå på bio = godis/popcorn, kolla film hemma hos nån = godis, tjejmiddag = mat, åka till mormor = fika. 

Och hon kan ju göra allt det där, och hon gör det ibland. Och kompisarna tjatar inte så mycket, de vet ju. Och mormor tjatar inte så mycket, hon vet ju. Så hon sitter där med sitt glas vatten. Och hamnar automatiskt vid sidan av, inte utanför utan lite vid sidan. Och kompisen som hon ska gå på stan med, som blir hungrig, eller lite sugen.. frågar ju inte av hänsyn, och säger inget, och köper inget, och går där hungrig - och vill inte göra det igen. Vill inte gå på stan med min dotter för det är lika med att vara hungrig och det är ju faktiskt nåt skönt, nåt roligt att sitta i vårsolen och testa GB's nya... Men det kan man inte göra med min dotter.

Jag vet ju. Men har inte velat skriva det. För det är ju inte bara föräldrar som läser här hos mig. Kanske fler döttrar än föräldrar. Men jag skriver det i alla fall. Kanske har dottern nån liten romans på gång. Jag har fått för mig det. Och hon mår lite bättre. Inte bara därför. Men lite därför. Och jag vet ju. Att det är sånt som kan göra skillnad. Hade två nära kompisar med anorexia när jag själv var 15-20 år. Båda kom ur det när de träffade sina kärlekar. Inte bara därför. Men det spelade roll. Jag tror att det är väldigt väldigt enkelt. Det handlar ju om bekräftelse och att få uppskattning för den man är. Och eftersom de (döttrarna) misstror alla som säger nåt bra om dom, mamma och pappa räknas inte för dom kommer ju bara att säga bra saker för att dom är snälla och för att dom är oroliga, samma sak med kompisar. Men killen(tjejen) man träffar, nån som inte känner mig sedan innan, nån som inte vet nåt om mig, som dömer mig för den jag är. Det tas som en mer "äkta" uppskattning. Och betyder på så sätt mer. Jag ifrågasätter inte det. Fullkomligt naturligt att det är så.

Med kärlek finns ju dock alltid den uppenbara risken att bli sårad. Och det kommer ju hon och alla andra som kärar ner sig, att bli. Och fallet kan bli hårt.

Nu känns det som jag glider iväg... och jag måste fortsätta med det jag höll på med denna vackra söndag.

Tjing !

 

Synonym

27 april 2009 17:35

Har precis läst igenom hela bloggen. Måste säga att det är som att det handlat om mig och min familj. ALLT är exakt detsamma, förutom att jag inte har en lillebror. Alltså, det är verkligen PRECIS.
Tänkte bara säga att jag har haft exakt "samma" anorexia som din dotter. Eller kan nog tyvärr säga att jag har den, blandat med bulimi. Se upp för det ! Nästan ännu jävligare.
Det jag hade tänkt kommentera är att på din omröstning röstade jag på "att bli älskad", för ett halvår sedan hade jag röstat på "att vara smal" . Så det finns hopp ! Och jag önskar er allt gott. Som den geek jag är. Din dotter och jag verkar väääldigt lika. Fast jag är nog yngre. Och eh, större.

 

Karina

8 maj 2009 12:12

Det du skriver att "problemet är i umgänget med andra, som hon undviker för att det alltid är förknippat med någon form av intag av föda" och exemplen du ger är så sorgligt att läsa. Men precis så är det. De andra äter och själv sitter man där med sin tekopp eller vad man nu kan tillåta sig. Och alla är så vana att ingen säger något. Eller så ser man till att träffa vänner på tider då man vet att de just har ätit. Så sjukt och så jobbigt, onödigt, sorgligt.
Jag är nu frisk från min anorexi och, ja, det var bla kärleken som fick mig att våga ta mig ur sjukdomen.
Hoppas att din dotter kommer ut anorexihelvetet snart, hon är värd ett bätre liv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

de går bra nu. för henne i hennes liv. hon har sina grubblerier, sina tankar men en del är såna man "ska" ha, lite olycklig kärlek hör livet till, lite funderingar över vem man är och vart man är på väg likså.   men det händer så mycket i hennes liv...

Ja det är ju ofta så att man känner igen sig väldigt väl. Det betyder väl antagligen att det finns några grundläggande faktorer som är lika eller liknande för de som drabbas. Du har gjort en viktig förflyttning när du svarar på omröstningen som du be...

Jag/vi är fantastiskt otroligt tacksamma för hjälpen vår dotter fick hos Capio. Jag fick stöd i form av information, feedback och framförallt att min dotter blev bättre. Capio hanterade och behandlade det akuta tillståndet vår dotter befann sig. Jag...

vår dotter är för frisk.   vikten är ok. hon äter precis vad hon behöver och eftersom hon inte tränar/sportar/idrottar så behövs inte så himla mycket. men hennes inställning till mat är fortfarande störd. hennes självförtroende är svagt (vems är inte...

hon har inte mått så bra.. det lilla livet..   mår inte bra i själen. det känns jobbigt. hur kunde det bli så ? mina dåliga gener?   hon har under hösten minskat lite lite grann på sin ena måltid. vi ser det. även om det är svårt att se.   men fram...