Den fantastiska tjejen, Madde, vars blogg jag rekommenderade igår, hon är inte hos oss längre.

Om ni vill kan ni läsa vad hennes mamma skriver och bidra till en insamling i hennes namn här : Om och till Madde 

Men som jag sa igår, det är väldigt lessamt och kan vara jobbigt att läsa. Så tänk på det och det är kanske bra att ha nån tillhands att kunna prata med efteråt..

tack lilla ja å tepåsen. ni är snälla.

vet ni, de värsta är att även om ni har rätt så finns det nog ingen förälder som inte söker inom sig själv och inte anklagar sig själv.

men det ska inte handla om mig eller om oss föräldrar. så nu avslutar vi den delen.

dottern då ? jo hon mår ju fina fisken.. eller inte. mycke känslor å tankar å längtan å allt möjligt. det vet jag för jag tjuvläser på hennes blogg.

men också en del som är bra. och det är ju naturligtvis dom sakerna man ska fokusera på.

om ni orkar rekommenderar jag er att läsa den här tjejens blogg; http://jagefrisk.blogg.se/index.html

det är dock riktigt jobbig läsning, obs har inget med anorexia att göra!

men det är en fantastisk tjej som vi ALLA har så mycket att lära av och inspireras av.

Ellen & Camilla som gör ett skolarbete  ;

Det är tänkt att vi mest ska rikta in oss på behandlingsformer och vad för hjälp (eller brist på hjälp) din dotter fått under sin sjukdomsperiod. Vi är intresserade av hur det varit för dig att leva med en ätstörd dotter och hur det känns för dig att hjälpa din dotter att försöka få livet tillbaka.

Vi har fått fantastisk hjälp av sjukvården (=Capio). Men BUP är en katastrof, nu har jag läst och pratat med så mycket människor att jag börjar förstå att det inte var så att vi råkade särskilt illa ut, det är många som är extremt frustrerade över BUP. Men mer om detta finns att läsa i tidigare inlägg.

Hur det varit att leva med ätstörd dotter ? hm... man blir lite känslig för uttryck och etiketter kan jag säga.. att leva med ätstörd dotter ? jag förstår vad ni menar men måste ändå vara lite petig och påpeka att jag lever inte med en ätstörd dotter, jag lever med min familj, däribland denna underbara dotter som tyvärr drabbats av ätstörning. Hårfin skillnad kan tyckas men hon får inte bli sjukdomen, eller den sjuka. Hon är inte den ätstörda. Hon är en av mina underbara ungar. Som tyvärr har en ätstörning.

Hur är det att leva med en cp-skadad dotter, en cancersjuk son ? Frågar man så ? Ja de kanske man gör.. de är väl bara jag som är överkänslig..

Men hur är det då ? Det är för jävligt.

Kan inte sägas med andra ord. Det är för jävligt - i kubik ! Det tar över allt, det vänder upp och ner på livet, på det sociala livet, på umgänget med andra, allt måste planeras, det är ett handikapp. Därtill den oerhörda sorgen i att hennes tonår förmörkas och hotar förstöras av en f***ing jävla sjukdom som den här, att hennes kropp tar skada för livet.

Hur det känns att försöka hjälpa henne få livet tillbaka ? Försöka är ju rätta ordet..  Hur det känns ? Förtvivlat, panikartat, ständig känsla av att vara otillräcklig, ilska, uppgivenhet - enstaka stunder av glädje och lycka - grubblerier över vad vi föräldrar gjort fel, är det mitt fel ? är det mina gener ? är det nåt jag sagt ? eller gjort ? eller inte gjort men borde ha gjort.. ?  Hur det känns att försöka hjälpa henne ? Jag är hennes pappa - jag skulle skydda henne mot allt ont i hela världen... och jag misslyckades. Hur det känns ? För jävligt.

Ångest är ingen känsla som tonåringar eller någon med ätstörning har ensamrätt på..

miss grävling, tack för uppmuntran.. det behövs, alldeles särskilt nu, det går sisådär..

ellen å christina - har ni frågor så ställ dom här på bloggen i en kommentar så kan jag svara i ett inlägg.