nu försvinner jag några dagar. utan dator. ska blir skönt men lite konstigt blir det att inte kunna läsa och blogga..

dottern är ute med kompisar - ovanligt och därför skönt. hon verkar må bra.

den andra dottern är ute med kompisar - som vanligt och fortfarande en aning oroande.. men hon verkar också må bra.

ha de så bra allihop där ute !

tack ni som tittat in bara för att hälsa trevlig valborg ! så himla gulligt av er !

hoppas ni också får en bra valborg och helg !

nästan så man undrar om den där vågen är riktigt frisk...  ner lite för ett par veckor sen, upp lika mycke i förra veckan och nu ordentligt upp.

och vi har inte märkt eller gjort nåt annorlunda.

men kändes ohyggligt skönt. och då har hon inte varit glad för att hon märkt att hon gått ner. eller så tror hon att hon gjort det..

jag läser och läser och läser...

 matscheman och mat-dagböcker...

en del kämpar med precis allt och har till slut ändå fått i sig ytterst lite.

några berättar om frukt och två skedar yoghurt till frukost, en halv av nånting till lunch och en halv av nåt annat till middag..

många har ätit nåt förbjudet och mått illa sen. några har ätit nåt förbjudet och varit nöjda och stolta.

många äter godis...istället för mat - hur tänker man då ?..  nån har tagit en halv tårtbit, ätit lite godis, en liten bit paj..

 ja.. många fler varianter, vanor och ovanor finns det.

och så funderar jag på var min dotter passar in i det här..

hon äter en bra frukost. den ser alltid exakt likadan ut men det tillhör ju sjukdomen.. men det är en trygg vana hos henne nu, inget vi behöver säga till om, den går av sig själv så att säga..  en bättre frukost än många andra äter rentav..

mellanmål i form av frukt

lunch i skolan om det inte är nåt hon absolut inte gillar, hemma om vi gör det... vi slarvar en del med det..

mellanmål i form av frukt

middag, äter allt, ja inte sås då.. om inte maten ligger i sås så att säga. visst är det lite knäppt?.. finns såsen brevid skulle hon aldrig ta, om samma kött/fågel/fisk redan ligger i sås tar hon det som följer med, skrapar inte av eller så. följaktligen ligger den mesta mat vi äter numera i sås.

hon äter allt, full portion men tar aldrig om, inte det allra minsta. jo sallad då.

kvällsmål/kvällsmacka - bara om vi säger till och det gör vi inte alltid.

aldrig nånsin ever godis, snacks, bullar, glass - nada noll inget sånt!

sammanfattat : fullsize frukost och middag, ibland även lunch.

detta kan man bevisligen hålla vikten på. men jag ser två problem - 1. hon är inte fri.. hon är fast i ätstörningens omfattande regelverk.  2. det hon äter räcker sannolikt inte till för att hon ska växa och utvecklas (?).

jag slungas fram å tillbaka mellan att detta hon äter är så mycket mer än många andra gör och att det ändå inte är enligt matschemat och inte är jämförbart med vad vi som inte har ätstörning petar i oss.

har ju skrivit en del om hur olika jag och mamman är och hur olika vi är i våra sätt att hantera anorexian, eller svårigheter överhuvudtaget..

jag är den mer förstående, försiktige, velige.. men också den av oss som är konsekvent och tydlig. mamman är pang-på-röbetan, nu jä-lar!, bestämmer, tar tag i.. men också helt inkonsekvent och otydlig.

det har varit en del "situationer" med barnen genom åren. när dom inte velat gå till skolan, eller hamnat i nån sorts trubbel, eller bara varit j-t jobbiga. och jag har kännt att mitt sätt bara förlängt det jobbiga, att det inte löst sig eller blivit nåt bättre. och att mamman som gjort tvärtom vad man "ska" göra - faktiskt har varit den som rett upp det hela och löst problemet.

det där med att vara tydlig och konsekvent låter ju väldigt stelbent, som nån sort gammaldax lärare eller så.. men det behöver inte betyda att man är dum och otrevlig, det finns ingen koppling till bestraffning.

men jag tror väldigt starkt på att människor - oavsett ålder - tycker om att veta vad som gäller.

alla - inte bara barn - testar gränserna.

nåja.. det var ju en väldigt lång introduktion till det jag egentligen tänkt skriva.

dottern hamnade i en kris häromdan. och jag gav henne alternativ, pratade öppet med henne, förebrådde henne inte, visade att det som hänt henne (hade inget med ätstörningen att göra) - var något som jag förstod och också förstod hur j-t det känns..  gav henne förslag på lösningar.. bad henne tänka och bestämma sig men det klarade hon inte riktigt och då knuffade jag henne fram till ett beslut.

och det blev så himla bra ! och jag blev så glad för att det blev så bra..

och mitt ego mådde bra också.. för att jag fick köra "min metod" och det funkade.

går ju en artikelserie i metro om ätstörningar.

det är ju bra.

i några artiklar ställdes frågan om ätstörningar kan sprida sig genom att tjejerna så att säga "inspirerar" varandra. det hänvisades bl.a till nån undersökning från amerikanska skolor osv...

oavsett om det ligger nån sanning i den teorin - så kändes det lite som att en artikel av detta slag kan få en del att tro att ätstörningar är nåt som dom här tjejerna "fått för sig", nåt som dom lagt sig till med, en mode-nyck.

Och jag tänker ju på att jag själv ibland fylls av en känsla av att vilja säga : skärp dig, lägg av !

förstår ni vad jag menar ? håller ni med eller är jag ute och cyklar..

alltså.. hon bygger ofta upp saker.. problem som får så enorma proportioner. saker man måste göra eller ta ställning till och som är jobbiga för vemsomhelst men för henne blir så stora att de blockerar hela hennes vardagliga liv.

beslutsångest i dess allvarligaste form. den typen som kan göra att man packar ihop och faller in i depression, vanmakt, apati..

det där gör mig orolig. det har alltid funnits hos henne. alltsedan väldigt liten.

förr blev man mest arg och irriterad, när det tog henne 20 minuter att välja vilken glasspinne hon skulle ha.

långt innan några ätstörningar fanns. men jag undrar om det hänger ihop, har någon påverkan - det ena eller det andra.

mamman som inte har ett enda uns av detta problem, alltså inte ens den lilla dos av obeslutsamhet som de flesta av oss känner lite då och då, hon har inget tålamod med denna egenhet hos dottern.

mamman dundrar på, pressar ofta fram ett beslut. och många gånger har det varit bra. och det har hjälpt dottern.

min förståelse och lirkande och trixande har nog många gånger bara förlängt den jobbiga beslutsprocessen för dottern vare sig det gällt att välja färg på hårsnodden när vi skulle gå till dagis eller när det gällde val till gymnasiet..

Men- ett litet krux med mammans metod känner jag är att även om det funkar så är det någon annan än dottern som tagit beslutet. Och så kommer det ju inte alltid att vara. Hon måste kunna hantera såna här situationer själv.

Och ibland gör hon det. Ganska ofta t.o.m Det är ju extra konstigt. Jag kan inte riktigt se den röda tråden.. Ibland är hon så himla handlingskraftig och resolut. Men små saker - för oss andra i alla fall - kan få helt orimliga proportioner..

Jag ser hur hon lider och det gör så ont att se. Och ofta slutar det med att det blev hur bra som helst och då är hon så överlycklig.

Alla känner igen sig i situationen.. när man måste ta ställning till nåt, avgöra nåt - ska jag ta det här jobbet ? ska jag slå till och köpa den här lägenheten ? ska jag göra slut med henne/honom? ... och man har ångest och ont i magen och vet inte hur man ska göra och man vänder och vrider på det och...till slut blir man tvungen att bestämma sig - och så kanske det blir jättebra och man blir lite förbannad på sig själv för att man gjorde så stor sak av det, samtidigt som man är överlycklig för att det löst sig.

Men det här händer för ofta för dottern och för saker som kanske inte är så livsavgörande, små petitesser som får växa sig till enorma proportioner..

det är ju vad man skulle vilja göra ibland.

 ruska om henne alltså.

men ibland vill man bara ge upp. vore rätt skönt.

men det går ju inte. att ge upp alltså. ens barn är en del av en själv.

tänker direkt på Englas mamma när jag skrev det.. att förlora ett barn måste vara som att förlora en del av sig själv.

kan bara säga det till alla barn ; nu ska farbror Y berätta något för alla barnen ; att vi bryr oss, är jobbiga, hjälpsamma eller vad ni nu tycker beror inte på att vi känner ett ansvar eller för att vi måste eller för att det förväntas av oss. allt det där stämmer nog in på t.ex jobbet..

men med Er beror det på att ni är en del av oss. det viktigaste vi har.

enligt våra puckade idioter på bup fick man inte säga så.. man får inte skapa skuldkänslor hos de ätstörda flickorna..

och det kan jag väl i och för sig förstå.. det stämmer väl.. men jag tycker det ändå är viktig att hon förstår att vara förälder är inget jobb för oss, vi tjatar på henne, kontaktade sjukhus och bup - för att hon är en del av oss, en del som vi älskar och inte vill mista.

men ibland vill jag ruska om henne och säga : fatta ! lägg av med dom här j-a dumheterna !

ibland vill jag bara sk-ta i alltihop. låt henne göra som hon vill.. hon kan fortsätta så här och ligga och pendla runt gränsen för underviktig. smal som ett sugrör, platt som en planka, kort som en dvärg. hon kommer inte att dö (av det här) hon kommer inte att bli tjock, hon kommer att vara 22 år en dag, eller 19 eller 27 och fortfarande smal som ett sugrör, platt som en planka och kort som en dvärg... samma saker som hon själv gnäller över.

vad är det med ungar som gör att dom inte ser följden av olika handlingar eller händelser ?!

hon kan inte ha "former" (va f-n säger man?) som sin lillasyster utan att äta mat.

hon kan inte bli längre eller ens lika lång som sin lillasyster utan att äta mat.

hon kan fortsätta att äta så här lite - fine - och med det följer att hon fortsätter vara pinnsmal och kort.

både äta kakan och ha den. det vill vi alla. men det går aldrig.

man måste ständigt göra sina val, många gånger kompromisser..

hon är fortfarande glad. idag åt hon som hon skulle. mamman hade pratat med henne igår, jag visste inte om det förrän idag. gick tydligen sådär men kanske hade hon (dottern) tänkt på det efteråt..

men tyvärr, hon fick ta ett större ansvar själv och klarade det inte. vi kan hjälpa till men största makten att förändra det här har hon själv.

nu är det definitivt bestämt - hon får inte göra den där resan i sommar.

kan hon inte klara minimum av matintag här hemma kan vi inte skicka iväg henne under förutsättningen att hon ska klara det helt själv.

too bad..