så många kommentarer, så många frågor. å jag går först in på kommenterarnas bloggar å läser där å fastnar ibland å får inte tid att gå tbks och svara...

förstår att jag skapat en del förvirring om dotterns tillstånd och avbrutna behandlingar osv. ska helt kort försöka reda ut detta och samtidigt besvara en del frågor.

Status nu - hon äter typ precis exakt det hon måste, vikten normal på gränsen till underviktig. alltså ingen omedelbar fara men inte frisk och skulle inte klara sig utan att vi passade på henne.

Behandling - hon är färdigbehandlad på sjukhuset/capio. vi skulle fortsätta på bup.. men vi kom gemensamt, jag, min fru å dottern, överens om att avbryta samtalen på bup.

Varför vi slutat på bup - det gav ingenting, tom tvärtom. det omgärdades av olust inför - frustration under - ilska efter. Jag tror att det mycket väl kan vara så att vi haft otur med den person som blev vår kontakt på bup. men likväl som vi skulle kunna få någon mycket bättre om vi bad att få byta, så skulle det också kunna bli ännu värre - och det klarar vi inte..

Anorexiamamma - vår dotter gick närmare ett halvår på Capio dagvård. Åt alla måltider utom kvällsmackan där. Sedan slussades hon successivt ut därifrån. 

Har läst något idag som berörde mig så djupt och jag är lite lessen..

Alla har sina sorger. Har ni tänkt på det ? Alla har sina sorger..

Någon nära och kär som är sjuk eller t.o.m dött. Och kanske i en alldeles särskilt fasansfull sjukdom, olycka eller annan händelse. Någons älskade husdjur har dött, någons hus har brunnit ned, någon klarar inte av sina räkningar, någon blir misshandlad av sin man, någon är missnöjd med sitt utseende och/eller sin kropp, någon för att man är för kort, någon annan för att man är för lång, någon för att man har utstående tänder, någon annan för att man inte har alla tänder...

Sorger.. Svårigheter..

Undrar  , finns det någon enda lycklig människa  ?

 Vad är lycka ? Det är - tror jag - en kärnfråga när det handlar om anorexia. Vad gör mig lycklig ? När har jag det som allra bäst ? Vad gör det värt att leva vidare trots allt jobbigt som händer i ett liv ? Och när svaret handlar om att förändra sitt utseende, att bli lycklig av att "klara av" att låta bli att äta, då behöver man hjälp att byta fokus. Att hitta vad som verkligen är värt nåt, vad som verkligen spelar roll. Hitta sina smultronställen, sina stunder, sina "missions" .

Och just när det gäller mina egna sorger, och alldeles särskilt dotterns sjukdom - anorexia, så har jag redan ganska tidigt förstått att många har det värre. Att vi tog tag i det tidigt, att det kunde ha varit mycket värre, att vi "haft tur", och att som idioten på bup insinuerade - "detta till viss del är vanliga tonårsproblem"... 

MEN - detta är MIN sorg och den blir inte mindre för att andra har det värre!

eller..

Min sorg och min dotters sjukdom som hotar förstöra hennes och våra liv - blir inte ett enda dugg bättre av att andra varit ännu sjukare.

Man ska inte skuldbelägga. Och jag säger inte så här till min dotter. Men om det här nu ska vara min anonyma blogg, och egentligen från början med ambitionen att hitta andra föräldrar i liknande situationer - så ska jag just nu säga precis som det är ;

Det är inte Din sjukdom. Den är vår.

Den påverkar oss alla. Förstör för alla.

Alla dina presenter du älskar att köpa och ge, alla dina goda betyg, alla kladdkakor, sockerkakor å annat du gillar att baka åt oss - blir helt meningslösa - för det enda vi ser är sjukdomen.

Vill du göra oss glada? Nöjda? Stolta? - Bli frisk !

Ge mig inga presenter, kom hem med IG i vartenda ämne, baka inte en enda kaka till -någonsin ! Men bli frisk !

pust.

lite mycke just nu.. hoppas ni har tålamod.. jag hinner inte riktigt med att svara på kommentarerna och/eller att fortsätta skriva nåt. så jag hoppas ni fortsätter titta in, hinner f-vis imorron.

Kramar och Tack till Er !!

efter att jag skrivit förra inlägget kollar jag om jag har några kommentarer sen igår. och då hittar jag en från kloka och fantastiska Camilla http://camillini.blogg.se/ som bl.a skriver ;

Det enda som funkar är action, inga kompromisser, inga alternativ!!

Ja.. så tror jag det är. Inte lätt men fördenskull inte desto mindre rätt..

läser runt på olika tjejers bloggar om sin kamp mot anorexian. och bland alla välmenande kommentarer.. det är väldigt mycket, nästan enbart, av råden som ges som är av slaget ; "om du börjar med att göra si eller så"  "om du börjar med att ha en kräkfri dag i veckan och sedan två"   .

Lite-i-taget-metoden.  När jag själv var amatörpsykolog, innan vi fått hjälp av vården, körde jag också den varianten. Se tidigare inlägg, en halv hård macka åtminstone...

När vår dotter kom under behandling, först med matsedel hemma, sedan på sjukhuset så var det pang-på-röbetan-metoden. Inga fingrar emellan. Full matsedel, allt ska ner, inget ska upp, avstår du får nåt får du ta mer av nåt annat, annars näringsdryck (vilket hon HATAR!).

Och det funkade!

Den kompromisslösa vägen funkade. Kanske är det min dotter ? Kanske är det olika för olika fall ? Fast jag tror på nåt vis ändå inte det...

Det var framförallt nu när jag läste alla dessa kommentarer som är väldigt mycket av slaget att "försöka" och "litegrann" osv som jag kände att ... på nåt sätt ger man då ett halvt okej till det där sjuka.

Vi är ju faktiskt där. Okej hon äter bröd till frukost och kväll. Men - det går bara med ultragrovtmörkt bröd eller hårt och då inte vilket hårt som helst utan det där som är som .. asfalt eller nåt.

Vi gör en massa kompromisser.. för man orkar inte. Till skillnad från en del andra som fullföljer, verkligen orkar hålla den utstakade linjen fullt ut. Och det är nog det enda som hjälper.

Känner att vi måste skärpa till oss, mamman och jag. Vi kompromissar för mycket. Det skedde inte så länge dottern var under behandling.

Nu har den 300:e varit på besök. Men lämnade tyvärr ingen kommentar så jag kan inte tacka/gratta ...

Nattinatti

jisses..

fyller snart 300 unika besökare - på 3 dagar.

har 299 just nu så Du som går in nu är himla speciell.

så många snälla kommentarer, uppmuntrande och stödjande. några med vackra ord om mig. det sista känner jag lite dåligt samvete för. jag är nog på många sätt en bra pappa, likväl som jag på andra är en dålig, eller åtminstone otillräcklig.

det är ju mycket såna tankar när ens barn får en sjukdom som anorexia.

varför ? är det nåt jag gjort - inte gjort ? vad skulle jag gjort annorlunda?

man tänker så skallen nästan går i bitar. både på såna frågor och på vad man ska göra och inte göra nu. man går omkring och väger varje ord, rädd för att säga fel, för att göra det värre.

hursomhelst - så himla kul att så många tittat in hos mig. tack ska ni ha !

Mamman och jag hade sett och tänkt samma sak. Det här är inte normalt. Det här är anorexia.

Jag hade stålsatt mig inför att prata med henne (min fru - mamman), trodde hon skulle spärra upp ögonen och spydigt säga nåt om att det är väl bra att hon inte äter så mycket onyttigheter. Så blev det inte och det var så skönt. Det gjorde också att vi nästan omgående kunde prata om vad vi konkret skulle göra.

Jag pratade med dottern. Hon sa inte så mycket, hon gör inte det. Det blir mest jag som pratar. Men hon höll inte med. Jag pratade och pratade, hon blev lessen, jag drog henne intill mig och hon satt i mitt knä..som hon inte gjort på många år. Hon grät min axel blöt.

Mamman pratade med henne, vi pratade alla tre tillsammans.

Vi kom överens om att hon skulle äta åtminstone en halv hård macka på morgonen. Lunch och mellanmål var inte att tänka på, middagen okej, sen inget mer.

Mamman och jag kände snart, gick inte mer än..kanske två veckor, att det här går inte, vi klarar inte detta själva. Mamman - den handlingskraftiga av oss - läste på nätet, ringde till sjukhuset, fick omgående en tid.

Jag är henne, mamman, så oändligt tacksam att hon fixade detta. Undrar om dottern ens hade varit vid liv idag annars.