Ellen & Camilla som gör ett skolarbete  ;

Det är tänkt att vi mest ska rikta in oss på behandlingsformer och vad för hjälp (eller brist på hjälp) din dotter fått under sin sjukdomsperiod. Vi är intresserade av hur det varit för dig att leva med en ätstörd dotter och hur det känns för dig att hjälpa din dotter att försöka få livet tillbaka.

Vi har fått fantastisk hjälp av sjukvården (=Capio). Men BUP är en katastrof, nu har jag läst och pratat med så mycket människor att jag börjar förstå att det inte var så att vi råkade särskilt illa ut, det är många som är extremt frustrerade över BUP. Men mer om detta finns att läsa i tidigare inlägg.

Hur det varit att leva med ätstörd dotter ? hm... man blir lite känslig för uttryck och etiketter kan jag säga.. att leva med ätstörd dotter ? jag förstår vad ni menar men måste ändå vara lite petig och påpeka att jag lever inte med en ätstörd dotter, jag lever med min familj, däribland denna underbara dotter som tyvärr drabbats av ätstörning. Hårfin skillnad kan tyckas men hon får inte bli sjukdomen, eller den sjuka. Hon är inte den ätstörda. Hon är en av mina underbara ungar. Som tyvärr har en ätstörning.

Hur är det att leva med en cp-skadad dotter, en cancersjuk son ? Frågar man så ? Ja de kanske man gör.. de är väl bara jag som är överkänslig..

Men hur är det då ? Det är för jävligt.

Kan inte sägas med andra ord. Det är för jävligt - i kubik ! Det tar över allt, det vänder upp och ner på livet, på det sociala livet, på umgänget med andra, allt måste planeras, det är ett handikapp. Därtill den oerhörda sorgen i att hennes tonår förmörkas och hotar förstöras av en f***ing jävla sjukdom som den här, att hennes kropp tar skada för livet.

Hur det känns att försöka hjälpa henne få livet tillbaka ? Försöka är ju rätta ordet..  Hur det känns ? Förtvivlat, panikartat, ständig känsla av att vara otillräcklig, ilska, uppgivenhet - enstaka stunder av glädje och lycka - grubblerier över vad vi föräldrar gjort fel, är det mitt fel ? är det mina gener ? är det nåt jag sagt ? eller gjort ? eller inte gjort men borde ha gjort.. ?  Hur det känns att försöka hjälpa henne ? Jag är hennes pappa - jag skulle skydda henne mot allt ont i hela världen... och jag misslyckades. Hur det känns ? För jävligt.

Ångest är ingen känsla som tonåringar eller någon med ätstörning har ensamrätt på..

miss grävling, tack för uppmuntran.. det behövs, alldeles särskilt nu, det går sisådär..

ellen å christina - har ni frågor så ställ dom här på bloggen i en kommentar så kan jag svara i ett inlägg.

jo här !  :)

back in business igen. jobb - vardag - skola...   å alldeles förfärligt dålig på att uppdatera här.

tack alla ni som fortf tittar in ibland !

dottern då ? jo det går ganska bra. eller det går väl väldigt bra men jag är så rädd att säga det - som om att det då skulle hända nåt negativt.

hon äter inte ett smack mer än tidigare men hon verkar må bra. hon pratar en del om sjukdomen, om hur hemskt det var, hur hon stör sig på andra som inte vet nåt och ändå uttalar sig..  som om hon själv var frisk. det är ju vad hon tycker och just nu får hon tycka det..

det är mindre problem med vanliga måltiderna - i och för sig länge sen det var några problem med det men nu är det ännu mindre.. vet inte om ni förstår men kan inte förklara bättre.

ny skola, ska komma in i det, få nya kompisar. känns väl sådär hitills om jag förstår det rätt.

vad som skulle få henne fri från alla egna regler om vad som är okej att äta och inte vet jag inte. men just nu är det mer stabilt än på länge och det är gott nog.

idag åt hon sås !

det är ett framsteg att jämföra med när människan uppfann hjulet.. så ofattbart..  det bästa av allt var att det var ingen av oss som sa att hon skulle ta, det har vi slutat med för länge sen. jag såg bara i ögonvrån hur hon sträckte sig fram och tog sleven och ...hällde lite över sin mat !

jag tror jag drömmer..

först : tack alla ni som orkat besöka denna blogg trots att inga uppdateringar skett på länge nu. och tack till er som kommenterat, klokt och tänkvärt..

familjen har varit på semester. på gamla vanliga stället. och lika bra och skönt som vanligt.

det var en del oro innan. små praktiska saker som jag inte orkar älta här och nu, det gick hur som helst bra.

dottern har varit på strålande humör mest hela tiden. och ätit sina vanliga ransoner, dvs full frukost och middag. därtill har det blivit nån form av minilunch ibland..

vikten har vi ingen koll på. hon är sytrådssmal men inte undernärd. helt säkert är hon underviktig när vi så småningom lyckas ta oss samman och tvinga upp henne på en våg. men inte så att det är någon överhängande fara, så länge hon håller den här nivån och inte försöker minska på något ätande ytterligare eller börjar träna så är det ok.

hon har gjort några saker som för andra utan någon insikt om denna sjukdom måste låta rent löjliga, men som för henne (och för oss) är fantastiska. hon har kunnat äta något annat bröd än det där barkbrödet, fortfarande mörkt och fullkorn men ändå lite andra sorter. hon har ganska ofta druckit annat än vatten och fruktjuice.

det största av allt är ändå att hon en gång i sommar tog om på middagen, visserligen en minimal köttbit men som sagt, det var helt fantastiskt. jag börja nästan grina..

mycket händer nu. hon får uppskattning av vänner som är guld värda och som hon om sanningen ska fram, misshandlar lite genom att för det mesta dra sig undan och inte vara med dom.. hon får otroligt mycket kommentarer på sin blogg. hon ska börja gymnasiet och det blev till slut på precis det program på precis den skola hon ville..

jag vet och känner igen från mig själv, hur hon ser fram emot att få börja på ny skola, där ingen känner henne. ut i det okända visst, men också en möjlighet att få börja om från början.

hon kommer att träffa en kille - huga säger pappa... - men det blir nog bra. spelar ingen roll hur mycket vi säger att hon är fin, vacker, bra.. eller när kompisarna säger det.. hon behöver höra det från nån annan, som tycker om henne inte för att han/hon är "tvungen" som vi föräldrar är.. förstår ni ?

kort å gott.. känns ganska bra även om det är långt ifrån något normalt liv eller förhållande till mat. på lite sikt kommer det nog att ordna sig. vi har haft tur. och hon är en super-tjej, precis som alla ni är !

efter ett mindre uppträde vid menyval på restaurangbesök i helgen var både dottern och jag sänkta..

blev ju ändå hyfsat bra. jag tog inte beslutet. väntade ut henne.

elaka pappan.

om man tittar på en meny med tio rätter varav typ sju går bort direkt pga att de är pommes eller sås eller nåt annat förbjudet.. men det återstår tre st helt okej så är det ju bara att ta nån av dom. att de ska va så j-a svårt !

det är den negativa sidan av capios behandlingsmetod. hon blev tillsagd om vad hon skulle göra, var hon skulle stå, var hon skulle gå och det var bara att äta maten som serverades.

nu tänker jag så här.. hade varit bättre om det i behandlingen även ingått att välja bland 2-3 likvärdiga rätter.

å så va hon sänkt efteråt. antagligen för att det kändes värre när hon själv blev tvungen att välja maten hon skulle äta.

å så va jag sänkt efteråt för att jag bara satt å tänkte f-n f-n f-n de här är värre nu !  å så blev jag lessen för att jag märkte hur syskonen påverkades av situationen.

ja ja nu är de som vanligt igen.

nej inget dramatiskt har hänt.

dottern har sommarlov och sommarjobb. äter varken mer eller mindre än förut. men hon anser sig vara frisk. det kanske hon är. det kanske jag som är sjuk. störd och inbillningssjuk ?

nå - att jag inte skrivit beror snarare på tidsbrist och motivationsbrist.

blir så ibland.

Jag har ju och har haft en del teser. Mina sanningar och förutfattade meningar om anorexia/ätstörningar och vad som orsakar dem m.m.En sådan var att de som drabbas i de flesta fall är storasystrar.Med höga krav på sig, de där duktiga osv.Men ser man till resultatet av min undersökning, som faktiskt är ganska statistiskt säkerställd med hela 113st röster - så finns inget sånt samband. Möjligen om alla de som svarat att de har äldre syskon skulle visa sig ha enbart äldre bröder.Nej det är nog bara att acceptera att det inte har något att göra med var i syskonskaran man befinner sig.De två tjejer jag haft i min närhet långt innan min egen dotter drabbades (eller ens fanns) var förresten yngst med storasystrar respektive ensambarn. Så jag borde ha förstått att jag hade fel från början.

Du som har anorexia eller bulimi, har du syskon ?

ja, yngre syskon    35.4 %

ja, äldre syskon    36.3 %

nej, inga syskon alls    7.1 %

ja både yngre och äldre syskon    21.2 %

Totalt har 113 personer röstat.
Omröstningen startade 2008-02-24 21:44